Trailer för The Casual Vacancy

Etiketter

J. K. Rowling, The Casual Vacancy

I höstas läste jag J. K. Rowlings The Casual Vacancy och nu såg jag den första trailern för boken som BBC-serie. Vad tror ni?

/Sara

Läsprojekt: romance

Etiketter

50 Shades of Grey, E L James, Harelquin, Simona Ahrnstedt, Sylvia Day

Oj, det vad det skrivs uppsatser på löpande band just nu. Ändå hinner jag läsa en del annat än kurslitteratur (dock utan att hinna skriva om det). Det tycks som om jag helt spontant har inlett något slags romanceprojekt. Det hela började med att jag kände mig förföljd av den där 50 Shades of Grey-trailern som dyker upp överallt och plötsligt kände jag mig lite utanför och hopplöst efter. Egentligen är jag inte den som är avigt inställd mot romantiska böcker eller filmer – snarare tvärtom – men jag har helt enkelt förhållit mig skeptiskt till denna hysteri och låtit bli att ta mig an böckerna. Nu är det slut med det. Jag påbörjade E L James Femtio nyanser av honom i undersökningssyfte, vilket nu har lett till att jag utforskar vidare i romancegenren. Eftersom det handlar om lättlästa böcker (i alla fall de jag hittills har läst) går det rätt fort att läsa och för tillfället läser jag Sylvia Days Crossfireserie som inleds med För dig blottad, samtidigt som jag lyssnar på Simona Ahrnstedts De skandalösa som ljudbok. Vi får se vart denna förkovring leder… Hursomhelst återkommer jag med lite reflektioner kring mitt romanceläsande så fort jag skrivit klart mitt paper och har mer tid över åt att formulera mina tankar. Så länge kan jag säga att min tonårs Harlequinjag har genomgått en pånyttfödelse. Frågan är huruvida detta jag stannar kvar eller skrider vidare.

Om det är någon som har något intressant att delge om romancegenren får ni gärna lämna en kommentar. Är du skeptisk eller entusiastisk? Har du exempel på normbrytande kärleks- och sexskildringar? Har du en favoritförfattare inom genren? Döljer du kanske de avslöjande omslagen med pocketskydd när du läser offentligt? Vågar du berätta om du är en romancefantast eller håller du det för dig själv? (Varför skulle man inte våga berätta?!)  Det finns så mycket spännande att diskutera! Och lämna gärna lästips! Som alltid.

/Sara

Vinn böckerna om Bricken!

Etiketter

Anne på Grönkulla, Birdman, Kulturkollo, Unbroken, Vibeke Olsson

Det är inte lätt att skriva uppsats i dessa dagar. Under dagen har jag mest tråkstirrat på ett word-dokument och surat för att jag inte kommer någonvart. Jag har även följt rapporteringen kring Oscarsnomineringarna och funderat en hel del på gårdagens biobesök. (Birdman var fenomenal – och något helt annat än vad trailern utlovat! Unbroken var inte hälften så bra och första halvan av filmen överträffande den andra halvan med råge.) Jag har nu satt på Anne på Grönkulla i bakgrunden som pluggtröst (det funkar alltid) och planerat in pannkakor med hemkokt drottningsylt till kvällsmat som ytterligare en tröst.

En annan sak som distraherat mig under dagen är Kulturkollos blogginlägg om Vibeke Olsson och nu senast om en bokutlottning. I anslutning till veckans arbetartema lottar de ut alla böckerna om Vibeke Olssons Bricken – härligt! Jag har själv inte läst en enda av dem, men minns hur jag som fjortonåring läste och älskade Molnfri bombnatt. Förhoppningsvis ska det väl finnas en liten vinstchans…

/Sara

Till er andra som också behöver tröst:

Arbete, svett och tårar

Etiketter

Åsa Linderborg, Elsie Johansson, Eyvind Johnson, Harry Martinsson, Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Jan Troell, Johan Jönson, Kristian Lundberg, Lars Ahlin, Laura Fitinghoff, Martha Sandwall-Bergström, Moa Martinsson, Rolf Husberg, Sara Lidman, Susanna Alakoski, Sven Edvin Salje, Väinö Linna, Vilhelm Moberg

Den här veckan talar Kulturkollo om arbetarlitteratur – ja! Fast det förstås, det är ju lite konstigt att jag är så intresserad av arbetarlitteratur utan att ha läst särskilt mycket av den sorten. Jag tänker på mitt barndomshems bokhyllor och bokryggarna jag så ofta läste på: Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson, Moa Martinsson, Harry Martinsson, Vilhelm Moberg, Lars Ahlin, Jan Fridegård, Sven Edvin Salje, Väinö Linna och Sara Lidman, och säkert en hel del andra som skulle kunna räknas som arbetarförfattare på ett eller annat sätt.

Men trots att jag varit omgiven av arbetarlitteratur har jag inte läst särskilt mycket av den. Tyvärr. Jag har nog dessutom oftare läst modern arbetarlitteratur, som Elsie Johanssons trilogi Berättelsen om Nancy eller Susanna Alakoskis Svinalängorna. Jag tänker hela tiden att jag ska läsa alla de äldre böckerna som jag missat, men det är svårt när jag samtidigt försöker hänga med i det nyutkomna. Som de senaste åren när min sambo W läst titlar som kan räknas till den moderna arbetarlitteraturen och jag känt mig lite utanför som inte kunnat diskutera dem på allvar, eftersom jag inte själv har läst dem (till exempel Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Kristan Lundbergs Yarden eller Johan Jönsons diktsamling Efter arbetsschema). Alla dessa böcker man vill men inte hinner läsa…

Hursomhelst kommer här tre favoriter med koppling till arbetarkultur:

1. Serien om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Min mamma läste alla böckerna om Kulla-Gulla högt för mig och som jag älskade dem! Jag tyckte om att få höra om den föräldralösa Gulla och det fattiga och hårda torparlivet. Och jag tyckte om alla gammeldagsa ord och uttryck som mamma ibland fick förklara för mig. Jag tror att jag har lärt mig väldigt mycket av modiga Kulla-Gulla. (Och jag tänker på hur jag som liten envisades med döpa dockor, barbies och annat till ”Johannis” och hur mina kompisar skrattade åt det lustiga ”JohannIs”.) Här är förresten en intressant artikel om Kulla-Gulla.

 2. Barnen från Frostmofjället som film i regi av Rolf Husberg (från 1945). Filmen är baserad på Laura Fitinghoffs barnbok från 1907 med titeln Barnen ifrån Frostmofjället. Jag vet att även denna bok fanns i mitt barndomshem, men av någon anledning har jag aldrig läst den. Men filmen! Den har jag sett flera gånger och varje gång den råkar gå på SVT kan jag inte låta bli att titta på den. Jag såg den första gången som liten och kunde därefter inte släppa det dramatiska öde Ante och hans sex småsyskon och geten Gullspira går till mötes efter att barnens moder dött. För att barnen ska slippa tvingas isär leder trettonåriga Ante syskonskaran genom svår vinter över fjället i jakten på ett bättre liv. Hjärtslitande är vad det är.

 3. Serien om Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Detta fantastiska epos behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Hungersnöd i fattig-Sverige, tungt slit på steniga åkrar och en dramatisk resa över Atlanten där en fattig familj från Småland nu ska finna sig tillrätta. Jag har läst och älskat böckerna, liksom Jan Troells filmatisering från 1971.

Vilka är era favoriter inom arbetarkultur?

/Sara

The Casual Vacancy av J. K. Rowling

Etiketter

J. K. Rowling, The Daily Mail

När The Casual Vacancy gavs ut 2012 var jag märkligt ointresserad. Det var märkligt eftersom jag är en sådan inbiten Harry Potter-fantast. Det finns ingen bok jag borde ha varit mer nyfiken på en J. K. Rowlings första roman efter Harry Potter-seriens avslut. Kanske var det något med hur boken marknadsfördes eller att bokens baksidetext inte var särskilt lockande. Under två år förblev den hursomhelst oläst och nu i efterhand kan jag förstås inte förstå varför.

Berättelsen utspelar sig i den typiskt engelska småstaden Pagford, där mindre och mer bemedlade invånare samsas sida vid sida. Eller det där med att samsas är kanske inte helt sanningsenligt, men att de tvingas leva sida vid sida är i alla fall det. Berättelsen har sin början i Barry Fairbrother död. Fairbrother var en engagerad samhällmedborgare, själv uppvuxen i den omdebatterade och utsatta stadsdelen ”The Fields”, som alltid står på de svagas sida. När han plötsligt faller ned död på en restaurangparkering lämnar han en ledig plats efter sig i det som motsvarar kommunfullmäktige. Ryktet om Fairbrothers död sprider sig som en löpeld i den lilla staden och snart är det fullt krig kring vem som ska få möjligheten att fylla dem tomma stolen och därmed chans till att kunna bevaka sina intressen i det lilla samhället. Men givetvis är det inte bara en tom stol i kommunfullmäktige som Fairbrother lämnar efter sig. Han, som varit de svaga och utsattas förkämpe, har bland annat visat intresse för att hjälpa den truliga tonåringen Krystal Weedon. Vem ska nu ta över rollen som mentor åt henne? Och vad händer om ingen gör det? Mitt socionomhjärta bankar lite extra för Krystal.

Rowling kastar läsaren rakt in i berättelsen och jag måste medge att jag ibland hade lite problem med att hålla reda på de olika karaktärerna och deras relationer och kopplingar till varandra. Just det exemplar av boken som jag läste hade jag lånat av min bror T och på ett tomt blad i början hade han påbörjat en lista över karaktärerna för enkelt kunna gå tillbaka och ta en titt på vid behov. Förmodligen hade det inte varit en dum idé av Rowling att göra en sådan lista redan från första början, då en massa bläddrande fram och tillbaka på så sätt hade kunnat undvikas. Efter en tid lade sig dock den förvirrelsen och jag kunde känna igen Rowlings sätt att bygga karaktärer från Harry Potter. Just att de känns så levande och att de är så olika är något som Rowling lyckas bra med. Att ingen av karaktärerna i den här boken dock är särskilt sympatisk är en annan fråga. Eller att Rowling har en benägenhet att fastna i stereotyper. Måste till exempel tjocka människor antingen vara dumma eller lite korkade (Mr. Dursley, Dudley, Hagrid, Howard)? Ändå tycker jag på något oförklarligt sätt om persongalleriet, och framförallt hur Rowling skriver fram det engelska klassamhället och vad det gör med människorna. Framför mig ser jag ur karaktärerna huserar i små byar och hus likt de jag suktar efter i Escape to the Country (som jag lunchtittar på så fort jag har tid). Jag tycker att Rowling har fått oförtjänt dålig kritik för den här romanen och ser gärna att jag även i framtiden får ”more than 500 pages of relentless socialist manifesto masquerading as literature”, eller vad brittisk press nu väljer att kalla det nästa gång. Att skriva både engagerande och underhållande är något som jag tycker att Rowling lyckas bra med.

/Sara

TV-tips: Shetland på SVT1

Etiketter

Ann Cleeves, Shetland

Det är lite ironiskt att jag precis har lånat hem Ann Cleeves Svart som natten på ljudbok när SVT1 börjar sända serien Shetland som är baserad på just Cleeves Shetlandskvartett ikväll klockan 22:00. Lite synd att jag inte har hunnit lyssna på boken, men det här kan jag ju inte missa.

/Sara

Kulturåret 2014

Etiketter

Ally Condie, Carol Rifka Brunt, Chimamanda Ngozi Adichie, Donna Tartt, En familj – August: Osage County, Fiktiviteter, Gillian Flynn, Hilda-Maria Sandgren, Hillary Jordan, I Annas garderob, J. K. Rowling, Johanna Lindbäck, Joyce Carol Oates, Kulturkollo, Liv Strömquist, Margaret Atwood, Marie Lu, Mats Strandberg, Meg Wolitzer, Melina Marchetta, Nightcrawler, Philipp Meyer, Rainbow Rowell, Sara Bergmark Elfgren, Suzanne Osten, Therése Söderlind, Turist, Veronica Mars, Veronica Roth

Jag är såklart sen på bollen, men eftersom även jag vill göra någon slags årssummering för 2014 lånar jag Kulturkollos lista:

Årets mest oväntade: Mississippi av Hillary Jordan. Kom från ingenstans och blev en oväntad överraskning efter oförtjänt låga förväntningar från min sida. Rasdiskriminering i den amerikanska södern i anslutning till andra världskriget. Landsbygdens hårda slit, tärande familjerelationer och vänskap över gränser som är svåra att förstå. Ett drama i min smak.

Årets knock out: Jellicoe Road av Melina Marchetta. Åh, säger jag bara. Årets bästa bok, som jag läste ut redan som bok nummer två 2014. En bok som gav mig hjärtsnörp och krävande Melina Marchetta-längtan (köpte genast fler Marchetta-böcker efter avslutad läsning av Jellicoe Road). Och hur går det egentigen med det där filmmanuset?! Kommer man våga se filmen? Kommer Marchetta kunna göra om succén? Här kan man läsa lite om vad Marchetta har att säga om saken.

Årets kvinnokamp: Vägen mot Bålberget av Therése Södelind. Den här hade jag längtat efter att läsa. Tog ett tag att komma in i och som vanligt som med de flesta romaner som utspelar sig i olika tidsepoker, var den historiska delen om häxerierna bäst. Att vara kvinna under den här tiden var sannerligen inte riskfritt. Tyvärr är det ju inte det idag heller, fast man hade kunnat tro annorlunda.

Årets gråtfest: Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Sorglig och fin roman om att växa upp och att möta den första kärleken. Med två huvudkaraktärer som till på köpet är helt perfekta i all sin operfekthet!

Årets historiska: Sonen av Philipp Meyer. Precis som med Vägen mot Bålberget var de historiska delarna de mest intressanta. Jag kan inte få nog av nordamerikas ursprungsbefolkning. Även årets episka.

Årets obehagligaste: Gone girl av Gillian Flynn. Så blev sönderhyllade Gillian Flynn slutligen läst. Vad tyckte jag då? Bra. Men inte så bra som alla andra tycker. Fast den kanske mest inte är riktigt min stil. Eller är det återigen för att jag lyssnade på den som ljudbok och inte läste den på traditionellt vis?

Årets dystopi: Får väl ändå lov att säga Divergent-serien av Veronica Roth, även om jag har läst fler ungdomsdystopier (Marie Lu och Ally Condie). Divergent började starkt och Allegiant avslutade mindre starkt. Ibland tycker jag att Divergent-serien är jättebra och ibland inte. Och det tycks vara fler som har svårt att bestämma sig, till exempel Fiktiviteter.

Årets grafiska: Varför är jag så dålig på serier/grafiska? Har inte läst en enda under 2014. Men eftersom jag gav en Galago-prenumeration samt Liv Strömquists Kunskapens frukt och Hilda-Maria Sandgrens Det som händer i skogen till min sambo i julklapp kanske jag i alla fall får något läst under 2015.

Årets nya bekantskap: Meg Wolitzer. Läste Belzhar efter Johanna Lindbäcks ivriga ”ÅÅÅÅH”.

Årets utmaning: Jag utmanade mig nog inte så mycket under 2014…

Årets tegelsten: Steglitsan av Donna Tartt. Otvivelaktigt. Vilken läsupplevelse. Jag har fortfarande inte kunnat formulera nånting som gör boken rättvisa. Tartt är en förebild.

Årets ögonöppnare: Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Det första jag läst av Adichie efter Lila Hibiskus (som var bra, men som jag redan glömt bort). Att hår är politik på det sättet som Adichie förklarar i Americanah var verkligen något nytt för mig. Det borde förmodligen inte ha varit det. Adichie har potential att bli en ny favorit.

Årets återseende: The Casual Vacancy av J. K. Rowling. Varför väntade jag så länge med den här? Det har jag svårt att förstå såhär i efterhand. Boktankar kommer inom kort på bloggen.

Årets huvudperson: Taylor i Jellicoe Road av Melina Marchetta. Åh, vad jag känner för Taylor.

Årets bifigur: Antikvitetshandlaren Hobie i Steglitsan av Donna Tartt. Jag tyckte så mycket om Hobie och antikvitetsmiljön.

Årets filmupplevelse: Turist, Nightcrawler och En familj – August: Osage County är några av filmerna jag kommer att tänka på. Men jag har nog ingen given favorit 2014.

Årets kulturella höjdpunkt: Donna Tartt på internationell författarscen i Malmö! Wow! Jag blir exalterad bara jag tänker på det. (Och det är en tröst när jag tänker på att jag missade Joyce Carol Oates och Margaret Atwood på Louisiana.)

 

Årets kan-inte-släppa-den: Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates. Den här boken drabbade mig verkligen. Jag går fortfarande runt och tänker på den.

Årets debut: Tell the Wolves I’m Home av Carol Rifka Brunt. Vilken underbar och lite mystisk historia! Jag kräver mer av sympatiska Rifka Brunt.

Årets citat: Från Sonen (s. 525) av Philipp Meyer, bara för att jag känner igen mig så väl:

Mest verkade han stiga upp vid samma tid varje morgon och ägna timmar åt att skriva listor på allt som behövde göras: vinterrusta båten, måla räckena på verandan (han betraktade sig som händig), ring om missljudet i Volvon, Bill squash (racket), verandaluckorna, handledning, Bohemian Club, boka bord på… Han fann stor tillfredsställelse i att bocka av saker på sin lista; ibland skrev han upp saker som han redan gjort (frukost med Jeannie) bara för att bocka av dem direkt.

Årets underskattade: Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Inte underskattad av någon annan än mig, förstås. Cirkeln ville inte riktigt fastna (för att jag lyssnade på den som ljudbok och inte läste den i traditionell form?), men Eld – wow! Nu förstår jag vad alla talat om! Nyckeln blev sedan 2015 års första utlästa bok. Filmpeppen är nu monumental!

 

 

Årets scen: Årets scen som i teater var I Annas garderob på Göteborgs Stadsteater. I och för sig det enda teaterbesöket jag gjorde 2014, men åh så bra den var! Suzanne Osten regisserade.

Årets tv-serie: 2014 var året då jag för första gången såg Veronica Mars i sin helhet. Jag och min sambo satt som klistrade framför tv:n kväll efter kväll och nu saknar vi coola Veronica och coola Veronicas pappa.

/Sara

Sonen av Philipp Meyer

Etiketter

Niclas Nilsson, Philipp Meyer, The New Yorker, The Walking Dead

Sonen är den andra romanen skriven av amerikanen Phillip Meyer, men den första av honom som jag har läst. Den har fått fin kritik både i USA och England och har redan utropats som en framtida klassiker. Meyer har dessutom blivit utsedd till en av de tjugo mest intressanta författarna under fyrtio av tidskriften The New Yorker.

Men boken då? Jo, den utspelar sig i Texas via patriarken Eli McCullough/Översten, sonen Peter McCulloughs dagböcker och, så småningom, matriarken Jeanne Anne McCullough, sondotter till Peter. Låter det lite rörigt? Faktum är att samtidigt som Meyer på många sätt lyckas hålla ihop berättelsen på ett skickligt sätt, är den många gånger lite rörig, inte minst när det kommer till alla karaktärer man ska hålla reda på. Hursomhelst: Nybyggarpojken Eli tillfångatas som trettonåring av comancher, efter att först ha fått se sin mamma och syster våldtas och mördas. Även brodern mister livet och snart finner sig Eli ensam i världen och måste anpassa sig till ett liv bland indianer. Detta är den del av boken som jag tycker bäst om och Eli är egentligen den enda karaktären som jag hyser några djupare känslor för. När comancherna hotas av krig, svält och sjukdom får Eli möjlighet att återvända till de vita, för att så småningom bli den patriark som lägger grunden för en olje- och boskapsdynasti.

Genom Peter McCullough får vi möta ett annat perspektiv på det liv som Eli byggt upp. Peter ska förvalta ett arv han många gånger har svårt att förhålla sig till. Han lider samvetskval efter att ha blivit vittne till en massaker på en grannfamilj och ifrågasätter mer och mer sättet hans familj utövar sin makt på. Genom dagboksanteckningar berättar Peter ”den sanna” berättelsen om sin familj. Peters dotterdotter Jeanne Anne (och tillika dotterdottersdotter till Eli) är släktens nästa arvtagare och den nutida matriark som utökar förmögenheten genom att alltmer satsa på oljefyndigheter i USA såväl som i Mellanöstern. Jeanne Anne tvingas inte bara axla ett imperium, utan även att som kvinna slå sig fram i värld som domineras av män och där misstron mot henne till en början är stor.

Berättelsen sträcker sig från 1830-tal till nutid och är en berättelse om hur ett familjeimperium får sin födelse under historisk period då en nybyggarkultur breder ut sig och indianstammarna trängs undan och så gott som utrotas, samtidigt som spanjorer och mexikanare förlorar den makt och de markområden de hittills lyckats ta till sina. Det är en brutal berättelse där den gemensamma nämnaren för de olika huvudpersonerna är en tillvaro fylld av våld, samvetslöshet och ständig strävan efter makt, rikedom och något mer. Just våldet blir mig ibland övermäktigt. Det är människor som våldtas, torteras och mördas i en lång kavalkad. De ständiga skalperingarna – som utförs av både stamfolk, mexikanare och vita nybyggare – känns overkliga. Hur är det möjligt att kunna behandla människor på ett sådant brutalt vis? Jag frågar mig om vapenbeskrivningarna och våldsskildringarna är mindre stötande för en amerikansk läsare, med tanke på USA:s våldsamma historia som både ligger närmare i tiden än vår egna våldsamma historia och dessutom på många sätt fortfarande är aktuell. Amerikaners relation till vapen är en helt annat än den jag som svensk har till vapen. Därtill praktiseras fortfarande dödsstraff i USA och krig har inte statusen av att vara en historisk företeelse. I Sonen gör våldet ingen till en vinnare, men det är heller aldrig ifrågasatt. Det bara är.

Emellanåt kan jag inte låta bli att tycka att det blir lite långrandigt. Det hade definitivt inte gjort något om en del partier hade strukits – och det säger jag som tegelstensälskare och icke-vän av strykningar. Meyer tycker om att bre ut sig och översättaren Niclas Nilsson har med all säkerhet haft fullt sjå med att få till de detaljrika beskrivningarna av miljön och indiankulturen. Som helhet blir det dock en imponerande framställning och en episk berättelse med stort E. I slutändan måste jag också säga att jag har svårt att riktigt känna för några andra än comancherna. Även de använder ett överdrivet våld, men det är åtminstone våld som används för stammens överlevnad och för att skydda de sina, inte för att bygga makt och rikedom på samma sätt som de vita. En något förenklad bild kan det tyckas, och så är det säkerligen också. Kanske är de bara offer för sin tid. Men trots allt var det USA:s ursprungsbefolkning som blev de stora förlorarna på USA:s tillblivelse.

/Sara

PS. Under tiden jag läste boken och samtidigt tittade på The Walking Dead envisades jag hela tiden med alla kalla tv-seriekaraktären Guvernören för Översten (som ju Eli även kallas i boken). DS.

 

 

 

Lördagsfrukost: Åsa Beckman i en mejlväxling med Richard Ford

Etiketter

Åsa Beckman, DN, Randall Jarrell, Richard Ford

Långa lördagsfrukostar är det bästa jag vet. Allra bäst blir det om jag inte vaknar alltför sent och och kan frukostera länge, utan att halva dagen för den skull försvinner. Först vill jag har yoghurt och müsli, sedan smörgås, juice och te. Och till frukosten ska det läsas eller tittas på serier eller film.

Just den här lördagsfrukosten har intagits hemma hos min mamma i en stuga på det östgötska landet. Utanför fönstret är himlen lika grå som den förmodligen är även i resten av Sverige. Gårdagens tågresa från Malmö till Linköping bjöd på idel grått landskap, med mörka fönster och försvunna människor. Det är den tiden på året. Men snart vankas det adventstider och då kommer lite av ljuset åter, om så inte genom snöupplysta vidder, så genom stjärnor och ljusstakar i fönstren.

Vad har jag då läst till frukosten? Idag upptäckte jag att DN publicerat en mejlväxling mellan Richard Ford och Åsa Beckman. Jag är väl snart den enda som inte läst Kanada (även om Ford själv aldrig skulle tro på att så mycket ”vanligt folk” läser hans böcker), men den här frukostläsningen gjorde mig definitivt sugen på att ta mig an romanen. Det som jag fann mest intressant med mejlväxlingen rörde begreppet ”stayer” (Är jag en ”stayer”? Jag skulle vilja vara det.), tankar om inspiration (”Stämning och inspiration är sånt man bär med sig, inte sånt man hittar.”), Fords önskan om att gå emot det konventionella i skrivandet och att Ford menar att han skriver intressanta barngestalter genom att ge dem vuxna attribut. Läs själva och se vad ni tycker!

Ford citerade även Randall Jarrell med följande diktrad:

Sätten vi saknar våra liv är livet.

En tröstande tanke mitt i all vardagsstress och alla jag-hinner-inte-jag-har-inget-liv-tankar.

/Sara

Vårnyheter från Norstedts

Etiketter

Agneta Pleijel, Daniel Blixt, Ebba Witt-Brattström, Jens Andersen, Malin Hedin, Margaret Atwood, Roy Jacobsen

Det känns lite märkligt att redan sitta här och fundera över vårens bokutbud när inte ens höstens alla böcker anlänt än. Särskilt med tanke på att jag inte hunnit läsa en enda av de nya höstböckerna. Dels är lästiden alldeles för snävt tilltagen och dels så läser jag mest pocketböcker, vilket betyder att jag alltid ligger hopplöst efter. Ändå kunde jag inte låta bli att sondera lite i Norstedts vårkatalog för 2015 och skriva en jag-är-nyfiken-på-lista:

• Spådomen – En flickas memoarer, roman av Agneta Pleijel:

Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Flickan är
upptagen av att läsa – böckerna ger ord åt tillvarons vaghet –
liksom av kvinnokönet, av familjen och av de häpnadsväckande
skillnaderna mellan människor. Pappa matematikern och
mamma musikern är mycket olika varandra. De är i konflikt
och hon älskar dem båda.

Långsamt går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn.
Så vem är hon? Hon måste vakta noga på sig själv. Skydda
sig själv och de två yngre systrarna och inte trampa fel i den
krigszon som föräldrarnas äktenskap alltmer förvandlas till.
Hon tror på miraklet, magin och förvandlingen.

Händelserna utspelas i Stockholms förorter, i USA och i
Lund. Det är en smärtsam och också humoristisk berättelse om
sökandet efter sanning, moral och en plats i världen. Agneta
Pleijel skriver om en tid som runnit förbi, men berättelsen
är en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.

• Utvecklingssamtal, poesi av Daniel Blixt:

‘Varför har du inte
historieboken med dig?
Det har jag visst!
Den sitter fastnålad i bröstet
under strupen,
bredvid hjärtat.’

Daniel Blixt är född 1975 och arbetar som gymnasielärare i Stockholm. I sin första diktsamling tar han avstamp i skolans utvecklingssamtal, men det handlar också om ett inre, autentiskt ‘utvecklingssamtal’.

Dikterna skildrar både klassrummets och skolans verklighet, men också de existentiella frågor som läraren har inom sig. Med lätt hand pendlar Blixt mellan djup och konkretion, och dikterna formulerar förtvivlan och vrede såväl som ömhet och hoppfullhet.

• Inte gå under, roman av Malin Hedin:

Mirjam är fylld av entusiasm inför sin första lärartjänst på ett friskole­gymnasium i en mindre svensk stad. Men verkligheten på skolan har inte så stora likheter med hennes höga förväntningar. Ledningen prioriterar inte den pedagogiska verksamheten och skolan har hög personalomsättning.

Hon engagerar sig i den strulige eleven Azad. För att hjälpa honom från att gå under är hon tvungen att bryta mot en mängd regler, och vad som är det rätta blir allt svårare att avgöra.

En gripande roman om lärarrollen, om engagemang och besvikelse, och om den moderna skolans brister i en tid när ingen längre vet vem som ska ta ansvar.
Malin Hedin arbetar som lärare i Västerås. Tjugo år gammal debuterade hon 2002 med romanen  Fjäril utan vingar. Detta är hennes andra bok.

• De osynliga, roman av Roy Jacobsen:

I ett kargt klimat i ett nordnorskt kustområde utspelas Roy Jacobsens nya roman, som blivit en makalös försäljningsframgång i hemlandet och av många hyllats som hans bästa bok. Det är en roman som baseras på verkliga händelser mellan 1913-1928 och platsen är den vackra ön Barrøya som ligger vid Helgelandskusten.

Här bor Hans Barrøy, 35 år, hans hustru, hans åldrande far och hans lilla­syster Maria som inte tycks duga mycket till. Men det här är romanen om Ingrid, som vi får följa från dagen hon döps fram till tjugoårsåldern då hon blivit en stark och självständig ung kvinna. Av sin mor får hon lära sig att sköta ett hushåll, av sin far får hon lära sig vad det innebär att växa upp på en ö och vad naturen förväntar sig av människorna där.

• MaddAddam, roman av Margaret Atwood:

En farsot har svept fram över jorden, men en liten grupp kallad MaddAddamiter överlever tillsammans med de grönögda crakerianerna – en vänligt sinnad humaniod art som framställts med bioteknik för att ersätta människo­släktet.

Överlevarna i civilisationens ruiner ställs inför nya hot och möjligheter – kan mänskligheten få en andra chans, trots att vi misslyckades så grovt med den första?

Berättad med spiritualitet och svart humor för Margaret Atwoods Madd­Addam läsarna djupare in i en oförutsägbar och isande dystopisk värld. En gripande och dramatisk avslutning på den internationellt prisade trilogin som inleddes med Oryx och Crake och Syndaflodens år.

• Denna dagen, ett liv – En biografi över Astrid Lindgren, biografi av Jens Andersen:

‘Jag bara lever på och tycker att man ska behandla var dag som om den var den enda man har’, sa Astrid Lindgren som avled 2002, vid 94 års ålder.

Orden Denna dagen, ett liv följde henne hela vägen genom livet, kärleken och konsten, som ett mantra och en mening med människans oförskämt korta liv: Grip det, njut av det, använd det!

Denna dagen, ett liv är den första nordiska Astrid Lindgren-biografin på fyrtio år. Den bygger på en mängd okända och aldrig tidigare publicerade brev, dagböcker och fotografier, samt på samtal med Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman, som på nära håll följde sin berömda mors karriär och kluvenhet inför berömmelse, rikedom, ensamhet, makt – och män.

• Stå i bredd – 70-taletskvinnor, män och litteratur, av Ebba Witt-Brattström:

 

Att ‘stå i bredd’ kallar Märta Tikkanen 70-talsfeminismens dröm om jämlika kärleksförhållanden. Det feministiska 1970-talets tro på männens förmåga att våga stå i bredd med sina kvinnor skapade förutsättningarna för ett sannfärdigt samtal på (nästan) lika villkor. Men när 70-talet klingade ut kom den könspolitiska dimension som kännetecknat tidens litteratur i vanrykte.

Ebba Witt-Brattström visar att decenniet tvärtom var både livaktigt och litterärt innovativt. Upp på scenen kliver vardagskvinnan som vill vara hjältinna i sitt eget liv, men där anas också en ny manstyp som drömmer om befrielse från könskriget. En personligt skriven litteraturhistoria som återupprättar, omtolkar och övertygar om att 70-talsfeminismen var banbrytande för den tidens litteratur.

/Sara