Etiketter

,

Jellicoe Road av Melina Marchetta var en av de första böckerna jag läste när 2013 blivit 2014 och man skulle kunna säga att den tog mig med storm. Jag läste först om boken i Vi läser (jag vill minnas att det var Yukiko Duke som tipsade om den), men sedan tog det är bra tag innan jag faktiskt läste den. Under tiden där emellan hann jag läsa så många hyllningar och fina recensioner att jag blev lite nervös för att läsa den själv. Men jag hade inte behövt vara orolig.

Jellicoe Road är en stor läsupplevelse och skulle fler bara våga röra sig mot hyllorna med barn- och ungdomslitteratur skulle fler få chansen att uppleva den. Som många andra tyckte jag att början på boken var något förvirrande. Man kastas direkt in i det pågående territoriekriget mellan internateleverna på Jellicoe School, de lokala ungdomarna och kadetterna på en militärskola som varje år har sex veckors fältövningar intill Jellicoe School. Territoriekriget är som en årlig tradition och det är mycket sofistikerat med egen regelbok och allt. Det mesta som har med territoriekriget att göra är väldigt humoristiskt, men undan för undan fördjupas karaktärerna och kopplingen till de tillbakablickar som med jämna mellanrum dyker upp i boken blir allt mystiskare. Just karaktärsbeskrivningarna är något som jag särskilt vill lyfta fram, jag blir liksom så förtjust i varenda en, oavsett vad de har för styrkor och svagheter. Även om berättelsen hade varit mindre bra (men den är fantastisk!) hade boken fortfarande kommit långt just tack vare de intressanta karaktärerna.

Den verkliga berättelsen handlar egentligen inte alls om något territoriekrig, utan om något som har hänt i det förflutna och på vilket sätt det påverkar huvudpersonen Taylor och personerna runt omkring henne i nutid. Varför blev Taylor som elvaåring lämnad av sin mamma? Vad har hänt med Hanna, kvinnan som bor på skolområdet och som har tagit hand om Taylor men som nu har försvunnit? Och vad är det för mystisk hemlighet som skolan ruvar på och som långsamt håller på att nystas upp? Den verkliga berättelsen är hjärteslitande, vacker och sorgetyngd på en och samma gång. Även det är något som jag tycker mycket om med den här boken; den får vara borde allvarsam och humoristisk på en och samma gång, precis som livet för det mesta är. En eländestillvaro är ju oftast inte supereländig precis hela tiden, utan har även sina ljusa stunder, och precis så tillåts det vara i den här berättelsen. Marchetta vågar lita på att berättelsens djup inte påverkas av de rappa och humoristiska dialogerna, eller att humorn blir malplacerad på grund av berättelsens mörker. Likaså tycker jag om att det här är en bok där yngre läsare tas på allvar och tragiken får utrymme, även om det innebär att jag ligger och gråter långt efter att boken tagit slut. För gråten kommer man inte undan när man läser den här boken.

Efter att jag hade börjat läsa Jellicoe Road kunde jag inte göra någonting annat innan jag hade läst ut den. Och när jag väl hade läst ut den var jag sedan tvungen att genast läsa om valda delar. Förmodligen är det här en bok som jag kommer att återkomma till många gånger. Det kommer alltid att finnas nya saker att upptäcka och det här är inte en berättelse man någonsin blir för gammal för. Så jag sällar mig till de redan frälsta, för Jellicoe Road är en bok att förälska sig; det är en bok om eviga ämnen som kärlek, vänskap, barndom och vuxenblivande, om livsomständigheter och deras ibland väldigt tragiska konsekvenser. Därför är det här en blivande klassiker.

/Sara

Annonser