Etiketter
Ally Condie, Carol Rifka Brunt, Chimamanda Ngozi Adichie, Donna Tartt, En familj – August: Osage County, Fiktiviteter, Gillian Flynn, Hilda-Maria Sandgren, Hillary Jordan, I Annas garderob, J. K. Rowling, Johanna Lindbäck, Joyce Carol Oates, Kulturkollo, Liv Strömquist, Margaret Atwood, Marie Lu, Mats Strandberg, Meg Wolitzer, Melina Marchetta, Nightcrawler, Philipp Meyer, Rainbow Rowell, Sara Bergmark Elfgren, Suzanne Osten, Therése Söderlind, Turist, Veronica Mars, Veronica Roth
Jag är såklart sen på bollen, men eftersom även jag vill göra någon slags årssummering för 2014 lånar jag Kulturkollos lista:
Årets mest oväntade: Mississippi av Hillary Jordan. Kom från ingenstans och blev en oväntad överraskning efter oförtjänt låga förväntningar från min sida. Rasdiskriminering i den amerikanska södern i anslutning till andra världskriget. Landsbygdens hårda slit, tärande familjerelationer och vänskap över gränser som är svåra att förstå. Ett drama i min smak.
Årets knock out: Jellicoe Road av Melina Marchetta. Åh, säger jag bara. Årets bästa bok, som jag läste ut redan som bok nummer två 2014. En bok som gav mig hjärtsnörp och krävande Melina Marchetta-längtan (köpte genast fler Marchetta-böcker efter avslutad läsning av Jellicoe Road). Och hur går det egentigen med det där filmmanuset?! Kommer man våga se filmen? Kommer Marchetta kunna göra om succén? Här kan man läsa lite om vad Marchetta har att säga om saken.
Årets kvinnokamp: Vägen mot Bålberget av Therése Södelind. Den här hade jag längtat efter att läsa. Tog ett tag att komma in i och som vanligt som med de flesta romaner som utspelar sig i olika tidsepoker, var den historiska delen om häxerierna bäst. Att vara kvinna under den här tiden var sannerligen inte riskfritt. Tyvärr är det ju inte det idag heller, fast man hade kunnat tro annorlunda.
Årets gråtfest: Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Sorglig och fin roman om att växa upp och att möta den första kärleken. Med två huvudkaraktärer som till på köpet är helt perfekta i all sin operfekthet!
Årets historiska: Sonen av Philipp Meyer. Precis som med Vägen mot Bålberget var de historiska delarna de mest intressanta. Jag kan inte få nog av nordamerikas ursprungsbefolkning. Även årets episka.
Årets obehagligaste: Gone girl av Gillian Flynn. Så blev sönderhyllade Gillian Flynn slutligen läst. Vad tyckte jag då? Bra. Men inte så bra som alla andra tycker. Fast den kanske mest inte är riktigt min stil. Eller är det återigen för att jag lyssnade på den som ljudbok och inte läste den på traditionellt vis?
Årets dystopi: Får väl ändå lov att säga Divergent-serien av Veronica Roth, även om jag har läst fler ungdomsdystopier (Marie Lu och Ally Condie). Divergent började starkt och Allegiant avslutade mindre starkt. Ibland tycker jag att Divergent-serien är jättebra och ibland inte. Och det tycks vara fler som har svårt att bestämma sig, till exempel Fiktiviteter.
Årets grafiska: Varför är jag så dålig på serier/grafiska? Har inte läst en enda under 2014. Men eftersom jag gav en Galago-prenumeration samt Liv Strömquists Kunskapens frukt och Hilda-Maria Sandgrens Det som händer i skogen till min sambo i julklapp kanske jag i alla fall får något läst under 2015.
Årets nya bekantskap: Meg Wolitzer. Läste Belzhar efter Johanna Lindbäcks ivriga ”ÅÅÅÅH”.
Årets utmaning: Jag utmanade mig nog inte så mycket under 2014…
Årets tegelsten: Steglitsan av Donna Tartt. Otvivelaktigt. Vilken läsupplevelse. Jag har fortfarande inte kunnat formulera nånting som gör boken rättvisa. Tartt är en förebild.
Årets ögonöppnare: Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Det första jag läst av Adichie efter Lila Hibiskus (som var bra, men som jag redan glömt bort). Att hår är politik på det sättet som Adichie förklarar i Americanah var verkligen något nytt för mig. Det borde förmodligen inte ha varit det. Adichie har potential att bli en ny favorit.
Årets återseende: The Casual Vacancy av J. K. Rowling. Varför väntade jag så länge med den här? Det har jag svårt att förstå såhär i efterhand. Boktankar kommer inom kort på bloggen.
Årets huvudperson: Taylor i Jellicoe Road av Melina Marchetta. Åh, vad jag känner för Taylor.
Årets bifigur: Antikvitetshandlaren Hobie i Steglitsan av Donna Tartt. Jag tyckte så mycket om Hobie och antikvitetsmiljön.
Årets filmupplevelse: Turist, Nightcrawler och En familj – August: Osage County är några av filmerna jag kommer att tänka på. Men jag har nog ingen given favorit 2014.
Årets kulturella höjdpunkt: Donna Tartt på internationell författarscen i Malmö! Wow! Jag blir exalterad bara jag tänker på det. (Och det är en tröst när jag tänker på att jag missade Joyce Carol Oates och Margaret Atwood på Louisiana.)
Årets kan-inte-släppa-den: Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates. Den här boken drabbade mig verkligen. Jag går fortfarande runt och tänker på den.
Årets debut: Tell the Wolves I’m Home av Carol Rifka Brunt. Vilken underbar och lite mystisk historia! Jag kräver mer av sympatiska Rifka Brunt.
Årets citat: Från Sonen (s. 525) av Philipp Meyer, bara för att jag känner igen mig så väl:
Mest verkade han stiga upp vid samma tid varje morgon och ägna timmar åt att skriva listor på allt som behövde göras: vinterrusta båten, måla räckena på verandan (han betraktade sig som händig), ring om missljudet i Volvon, Bill squash (racket), verandaluckorna, handledning, Bohemian Club, boka bord på… Han fann stor tillfredsställelse i att bocka av saker på sin lista; ibland skrev han upp saker som han redan gjort (frukost med Jeannie) bara för att bocka av dem direkt.
Årets underskattade: Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Inte underskattad av någon annan än mig, förstås. Cirkeln ville inte riktigt fastna (för att jag lyssnade på den som ljudbok och inte läste den i traditionell form?), men Eld – wow! Nu förstår jag vad alla talat om! Nyckeln blev sedan 2015 års första utlästa bok. Filmpeppen är nu monumental!
Årets scen: Årets scen som i teater var I Annas garderob på Göteborgs Stadsteater. I och för sig det enda teaterbesöket jag gjorde 2014, men åh så bra den var! Suzanne Osten regisserade.
Årets tv-serie: 2014 var året då jag för första gången såg Veronica Mars i sin helhet. Jag och min sambo satt som klistrade framför tv:n kväll efter kväll och nu saknar vi coola Veronica och coola Veronicas pappa.
/Sara