I dagarna fyllde jag 27 år och är nu uppenbart närmre 30 än vad jag trodde att jag skulle vara på många år. Jag har nu blivit en sådan där heltidsarbetade vuxen, ständigt trött och med ständig tidsbrist. Det är därför det är ett sådant trösterikt faktum att Meg Rosoff var 46 år gammal när hon debuterande som romanförfattare. Det finns fler exempel, såklart, det är bara det att jag hade föresatt mig att skicka in åtminstone ett manus till förlag innan jag fyllde 30. Just nu känns det som ett omöjligt åtagande. När ska jag hinna? När ska jag orka? Efter dryga året som socialsekreterare på en och samma arbetsplats har jag dock kommit till insikt med att det där med prioriteringar är viktigare än någonsin. Skrivtiden är inte något som kommer flygandes utan att jag först frigör den. Desto svårare: hur frigör man ork? Tacksam för svar (obs! ”byt karriär/yrke” godtages ej).
Beskriv ditt förhållande till havet. Dela med dig av någon erfarenhet eller något minne.
Alla människor älskar havet. Det skulle jag också göra, när jag väl fick se det, trodde jag som liten. Jag är uppvuxen på landet mellan Jönköping och Gränna, på somrarna bodde vi i sommarstuga i en släktby i Östergötland, nära en liten badsjö. Länge trodde jag att det var Vättern som var havet. Jag minns en gång när jag var i åttaårsåldern och fick följa med en väns familj till en badstrand vid Vättern. Vågorna gick ganska höga och när jag förkunnade att ”det är som att bada i havet” skrattade hela den ofta solsemesterresande familjen gott. Jag hade vid detta tillfälle aldrig badat i havet, och faktiskt inte ens sett det på håll. När jag först gjorde det var jag tolv år, stod på en klippa på Orust och undrade vad det var som luktade så äckligt. Jag fick förklarat för mig att det var lukten av tång. Ack, så besviken jag blev. Hur många gånger hade jag inte läst om tångdoftande stränder i mina böcker! Kanske måste man kunna koppla samman tångdoften med nostalgiska minnen för att kunna uppskatta den. Idag bor jag i Trelleborg och tampas ständigt med min ambivalens inför tången. När bussen rullar in i Trelleborg undrar jag ibland fortfarande vem det är på bussen som har släppt sig. Tång för mig luktar mest som dasset på Tossehall, min barndoms lägergård.
Men när jag väl stod där på Orust som tolvåring och skulle bada i havet för första gången fanns ändå en stor förväntan inför det stundande doppet. Även det blev dock en besvikelse. Jag visste att havsvattnet skulle vara salt, men inte så salt. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur man skulle kunna simma med öppna ögon under vattnet eller ens vilja doppa huvudet och riskera att få allt salt i munnen. Man skulle kunna säga att jag gillar havet bäst på avstånd. En solnedgång från en filt på Trelleborgs strand är fantastisk, men ska jag bada vill jag helst göra det i en sjö där man kan mata abborrar med mariekexsmulor och slippa illaluktande tångsörja.
Skriv om ett eller flera kulturella verk som handlar om havet på något sätt. Det kan vara en bok, en film, en tavla, en sång eller något annat.
Egentligen ska jag kanske säga att havet är bäst på film eller i en bok, för det är faktiskt så jag har uppskattat det mest. Då tänker jag främst på havet i vackra ordalag. Men sanningen är att jag är lite rädd för vatten och då är det ju inte konstigt om ett stort och vidsträckt hav ter sig mer skrämmande än en välutforskad insjö. Med anledning av detta kom jag främst att tänka på exempelvis John Ajvide Lindqvists Människohamn, som jag fortfarande inte har vågat läsa efter att det stått i bokhyllan i flera år. Nyligen köpte jag också Mats Strandbergs Färjan och jag misstänker att inte heller den skulle hjälpa till att bota min rädsla för vatten. En film som faktiskt har förvärrat min rädsla för vatten är Spherefrån 1998, somhandlar om en forskargrupp på en ubåt som ska undersöka ett förmodat rymdskepp. Jag såg när jag var runt tio och jag minns att den gav mig mardrömmar efteråt:
Hu. Nu tycker jag att vi avslutar med Tim Buckley och Song to the Siren:
Jag tillhör generationen där alla som sjuttonåringar hade en egen blogg. Men eftersom jag var en ganska omodern sjuttonåring hade jag ingen blogg och eftersom jag fortfarande är ganska omodern har jag bestämt mig för att starta en blogg nu istället. Nu när bloggande blivit omodernt.
Jag har funderat på det där med namn på bloggen ett tag. På namn som Landet som icke är eller Madwoman in the Attic. Sedan har jag funderat vidare och kommit fram till att jag är hopplöst pretentiös och fantasilös och förmodligen inte borde skaffa en blogg. Fast nu har jag ju ändå gjort precis det. För att komma undan lättare med ett pretentiöst bloggnamn har jag dock planerat det så att jag kan skylla på Virginia Woolf. Jag skulle säga att det föll sig så att jag köpte en tygkasse, vilken som helst och absolut ingen pretentiös som jag skickat efter långväga ifrån, och att jag sedan utled på mig själv efter alla pretentiösa kanske-namn helt sonika lånade ett par av orden från tygkassen. Tygkassen som råkade vara prydd med ett Virginia Woolf-citat. Ja, det var precis så det var.
Efter den första villrådigheten skulle jag sedan komma på vad jag skulle skriva om. Då dök den perfekta kom-igång-utamningen upp bara sådär. Förstås är det en hopplöst omodern bloggutmaning. Alla vet ju att ingen orkar med sådant här längre. Alla utom jag. Dessutom är det inte ens någon bloggutmaning, utan en Twitter-utmaning. Men det där med Twitter är fortfarande lite för modernt för mig.