Etiketter

Härom veckan besökte jag Trelleborgs bibliotek och fyllde på förrådet med ungdomsböcker. Jag passade då på att låna Jag går dit du går och Inte vem som helst av den amerikanska YA-författaren Nina LaCour, som jag hört en hel del bra om.

Jag började med att läsa Inte vem som helst (hennes andra bok) och kände mig ganska nöjd, utan att vara direkt överväldigad. Den handlar om Colby som precis slutat high school och som ska ut med Bev och några andra kompisar på en liten bandturné. Efter turnén ska en av dem börja på college, en ska återgå till high school, medan Colby och Bev ska till Europa och resa runt innan de bestämmer sig för vad de vill göra sedan. Problemet är bara att Bev, som Colby dessutom länge varit hemligt kär i, har bestämt sig för att ändå gå på college och strunta i deras sedan länge planerade Europaresa. Så nu står Colby där utan att veta vad han ska göra det kommande året och utan att veta hur han ska ta sig igenom turnén tillsammans med Bev som svikit honom så. Under tiden vännerna reser runt i folkabussen och besöker platser de tidigare inte ens visste existerade och möter intressanta människor, låter LaCour läsaren stegvis lära känna de olika karaktärerna. Det är mycket fina porträtt (inte bara Colby och Bev), även om jag ändå inte kan komma ifrån känslan att jag aldrig riktigt kommer nära, liksom upplever en distans till karaktärerna. Likväl är det väl genomarbetade karaktärer, komplexa och allt igenom mänskliga. Det bränner bara inte riktigt till.

Jag går dit du går är LaCours debut, som handlar om Caitlin som just ska påbörja andra året i high school. Det första året slutade med att hennes bästa vän Ingrid oväntat begick självmord och allt sedan dess har Caitlin levt i ett vakum. När jag läser den här boken upplever jag det som jag jag saknade med Inte vem som helst: det känns angeläget, intimt, det bränner till. Till en början förstår man att Caitlin lever i total ensamhet efter att hennes bästa vän försvunnit och att hon har två omtänksamma föräldrar som gör allt de kan för att försöka hjälpa henne igenom sorgen. Men det räcker inte. Ingenting är som det var förut. Inte ens fotoläraren miss Delani, som Caitlin och Ingrid båda tyckt så mycket om, bryr sig om Caitlin längre. Kanske för att det hela tiden var Ingrid som var den mest begåvade fotografen av dem båda. Men tillbaka till skolan måste Caitlin ändå och medan hon trevar sig fram lär hon känna nya människor som kommer att få stor betydelse för hur hon tar sig vidare. Samtidigt som man följer Caitlin får man även lära känna Sigrid genom hennes dagbok som Caitlin flera månader efter självmordet hittar under sin säng. Också här lyckas LaCour med att berätta om komplexa och allt igenom mänskliga personer. Hela berättelsen och Caitlins sorgearbete känns väldigt realistiskt skildrade. De nyfunna vännerna Dylan och Tyler är mycket älskvärda, liksom Caitlins omtänksamma föräldrar. Och jag kan inte annat än älska hur Caitlin upplever och tänker kring fotograferandet och hur hon alldeles själv snickrar sig en trädkoja. Mitt i all sorg lyckas LaCour förmedla en känsla av välbehövligt hopp.

Så för att sammanfatta: Inte vem som helst var bra, men Jag går dit du går var bättre. Båda är dock mycket läsvärda och jag ser fram emot att läsa LaCours tredje roman Everything Leads to You.

/Sara

Annonser