Etiketter

Förväntningarna var höga på Fangirl efter att jag i höstas läst och förälskat mig i Rainbow Rowells Eleanor & Park. Nå, så hur blev utfallet? Jo, jag tyckte faktiskt väldigt mycket om den här med! Även om de var väldigt olika.

Förlaget beskriver boken såhär:

Cath and Wren are identical twins, and until recently they did absolutely everything together. Now they’re off to university and Wren’s decided she doesn’t want to be one half of a pair any more – she wants to dance, meet boys, go to parties and let loose. It’s not so easy for Cath. She’s horribly shy and has always buried herself in the fan fiction she writes, where she always knows exactly what to say and can write a romance far more intense than anything she’s experienced in real life.

Without Wren Cath is completely on her own and totally outside her comfort zone. She’s got a surly room-mate with a charming, always-around boyfriend, a fiction-writing professor who thinks fan fiction is the end of the civilized world, a handsome classmate who only wants to talk about words . . . And she can’t stop worrying about her dad, who’s loving and fragile and has never really been alone.

Now Cath has to decide whether she’s ready to open her heart to new people and new experiences, and she’s realizing that there’s more to learn about love than she ever thought possible . . .

Cath är alltså bokens huvudperson och Wren hennes tvillingsyster som bestämt sig för att de behöver ”separerara sig” när de börjar vid universitetet, för att på så sätt kunna ses som två olika personer och inte det eviga tvillingparet. Wren begär att få dela rum med någon annan än Cath, samtidigt som hon testar allt som universitetsvärlden har att erbjuda. Cath är dock inte särskilt road av situationen. Hon tvingas dela rum med någon hon inte känner och som är hennes totala motsats – Reagan. Reagan visar sig dock inte vara så illa, trots all sin I-don’t-give-a-fuck-kantighet. Jag är faktiskt mycket förtjust i hur Reagan tillåts vara tuff och vågad, snygg och tilldragande, men ändå inte går under den rådande skönhetsnormen. Så här beskrivs hon vid ett tillfälle (s. 68):

Reagan wore eyeliner all the way around her eyes. Like a hard-ass Kate Middleton. And even though she was bigger than most girls – big hips, big chest, wide shoulders – she carried herself like she was exactly the size everyone else wanted to be. And everyone else went along with it – including Levi, and all the other guys who hung out in their room while Reagan finished getting ready.

Cath är däremot hopplöst osäker, och för att inte säga ointresserad av universitetslivet. Hon vill mest bara vara i fred och skriva fanfiction (som 30 000 läsare per inlägg ivrigt sitter och väntar på) om sin favoritkaraktär Simon Snow. Det är dock svårare än hon väntat sig att skriva med med allt som pågår runt omkring henne. Särskilt när Reagan kommer och går som hon vill, ständigt med Levi släpandes i hälarna, och när Wren undviker att ens prata med henne och deras instabila pappa sitter ensam hemma utan någon som håller koll på att han äter ordentligt och jobbar lagom. Cath stannar i sitt korridorsrum så mycket som möjligt och lyckas till och med undvika matsalen en längre tid genom att livnära sig på protein bars. Men så småningom börjar allt såklart att förändras.

Jag tycker om hur Rowell låter Cath utvecklas långsamt och trevande, någon snabb eller fullständig förvandling hade aldrig varit realistisk. Och just att Rowell fortsätter att låta Cath vara den hon är, samtidigt som Cath vågar släppa in fler människor i sitt liv och röra sig lite utanför sin bekvämlighetszon, är något som jag uppskattar väldig mycket. Liksom att den spirande kärlekshistorien tillåts vara lika trevande och präglad av Caths osäkerhet som resten av berättelsen. Jag identifierar mig verkligen med Cath – jag är Cath på så många sätt! Jag kan knappt minnas att jag någonsin läst en bok där jag känt mig så hemma i huvudpersonens osäkerhet. Vanligtvis går osäkerheten ut på att den ska upphöra eller nästan helt försvinna, men här får Cath fortsätta att känna sig osäker (som man ju kan göra!) även om hon har fattat beslut om att satsa på relationen, ta del av världen även utanför fanfictionvärlden etc. Att Rowell beskriver Cath som så passionerad rörande sitt skrivande är också härligt att läsa om. Trots att det ”bara är fanfiction” tas det på allvar och ges betydelse.  En annan förtjusande karaktär är förstås Levi. När han tillåts vara snäll, rolig, mysig – helt enkelt en schysst kille – kan jag inte låta bli att njuta lite extra. Det är så ofta som killar framställs som allt det där, samtidigt som de måste ha något lite farligt eller utmanade över sig ändå. Ibland är en schysst kille bara en schysst kille. Men det betyder ju inte att några relationer blir självklara eller enkla för den sakens skull.

Egentligen är det enda som jag hakar upp mig på de långa Simon Snow-partierna (alltså Caths fanfiction). Visst, Caths skrivande är viktigt för berättelsen och stunderna då hon har högläsning ur det som hon själv skrivit är smått magiska, men jag hade inte behövt så mycket Simon Snow för att tycka det (kanske det till och med förtar en del av känslan). Även de återkommande korta styckena i slutet av kapitlen tycker jag faktiskt känns överflödiga. Jag inbillar mig alltså att jag hade förstått Caths kärlek till Simon Snow och hennes fanfiction lika bra även utan de långa och många partierna. Men vad vet jag. Jo, att det här helt säkert, och trots allt, är en underbar bok. Läsläsläs!

/Sara