Etiketter

, , ,

Eleanor & Park av Rainbow Rowell (i fin översättning av Carla Wiberg) är en sådan där bok som man inte kan låta bli att tycka om, om man så försökte. Boken handlar om två ungdomar vid namn Eleanor och Park, båda lite udda på ett fullt normalt vis. Eleanor kommer från ett sargat hem där en tyrann till styvfar styr; hennes kropp faller inte inom normen för vad som är acceptabelt, kläderna är långt ifrån moderiktiga och i skolan kommer inget glåpord som någon överraskning. Park kommer från en trygg familj med en koreansk mamma och amerikansk pappa; han läser serietidningar, lyssnar på The Cure och Joy Division och kommer på att eyeliner får honom att känna sig som sig själv.

Eleanor & Park är en berättelse om två unga människor som försöker finna sin plats i tillvaron utifrån väldigt olika förutsättningar. Men framför allt är det en berättelse om den första kärleken och hur den kan vara omkullkastande och livsomvälvande, utan att för den skull vara särskilt himlastormande dramatisk. Eller visst är det en himlastormande första kärlek, men på ett lågmält och trevande sätt. Inuti trängs tusen tankar och känslor; på utsidan är ingenting tydligt eller självklart. Ambivalensen som finns hos både Eleanor och Park uttrycks fint både i tankar och dialog. Som läsare förstår jag åt vilket håll berättelsen är på väg, det betyder dock inte att jag säker på hur det hela ska utveckla sig.

Eleanor hade rätt. Hon såg aldrig fin ut. Hon såg ut som ett konstverk. Och konst skulle inte vara fin, den skulle väcka känslor.

Ur Eleanor & Park, s. 172.

Jag tycker mycket om persongalleriet i boken. Rowell har skapat oförglömliga karaktärer och dialogen är både originell och finstämd. Det växelvisa berättandet, där Eleanor och Park varvar varandra med ibland korta och ibland långa stycken, fungerar bättre än vad jag hade förväntat mig. Även de gånger flera korta stycken följer på varandra känns texten fyllig. Det skulle vara lätt att tro att några enkla meningar skulle kunna plockas bort, men i den här boken finns ingenting överflödigt.

Förutom Eleanors sårbarhet när det kommer till hennes familj och hennes skolsituation, finns det en alldeles oemotståndlig sårbarhet i Eleanor och Parks framväxande relation. Att bli kär för fösta gången och våga blottställa sig inför en annan människa är att göra sig själv väldigt sårbar. Det är kanske inte alla gånger som man är medveten om hur sårbar man faktiskt gör sig, kanske för att allt annat i livet varit tryggt och fungerat bra, men i Eleanor och Parks fall så är båda två väldigt medvetna om sin egen sårbarhet och väljer att ändå gå vidare med den. Mitt i allt elände och all osäkerhet är det romantiskt och vackert så det förslår! Även om boken innehåller sockersöta ögonblick (alla dessa fantastiska ögonblicksbilder av hur det är att ta på någons hud med pirrig förstagångskänsla!) är det inte en sockersöt bok. Det är en egentligen en bok med lika delar romantik och tragik, som utöver de sockersöta ögonblicken rymmer både råhet och nattsvart ångest. I slutändan är det dock kärleken och vänskapen som gör de djupaste intrycken på mig och trots blandband och 80-talsmode är det här en tidlös historia.

/Sara

PS. Tack igen snälla Kulturkollo för mitt vinstexemplar av Eleanor & Park!

Annonser