Det är inte lätt att skriva uppsats i dessa dagar. Under dagen har jag mest tråkstirrat på ett word-dokument och surat för att jag inte kommer någonvart. Jag har även följt rapporteringen kring Oscarsnomineringarna och funderat en hel del på gårdagens biobesök. (Birdman var fenomenal – och något helt annat än vad trailern utlovat! Unbroken var inte hälften så bra och första halvan av filmen överträffande den andra halvan med råge.) Jag har nu satt på Anne på Grönkulla i bakgrunden som pluggtröst (det funkar alltid) och planerat in pannkakor med hemkokt drottningsylt till kvällsmat som ytterligare en tröst.
En annan sak som distraherat mig under dagen är Kulturkollos blogginlägg om Vibeke Olsson och nu senast om en bokutlottning. I anslutning till veckans arbetartema lottar de ut alla böckerna om Vibeke Olssons Bricken – härligt! Jag har själv inte läst en enda av dem, men minns hur jag som fjortonåring läste och älskade Molnfri bombnatt. Förhoppningsvis ska det väl finnas en liten vinstchans…
Den här veckan talar Kulturkollo om arbetarlitteratur – ja! Fast det förstås, det är ju lite konstigt att jag är så intresserad av arbetarlitteratur utan att ha läst särskilt mycket av den sorten. Jag tänker på mitt barndomshems bokhyllor och bokryggarna jag så ofta läste på: Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson, Moa Martinsson, Harry Martinsson, Vilhelm Moberg, Lars Ahlin, Jan Fridegård, Sven Edvin Salje, Väinö Linna och Sara Lidman, och säkert en hel del andra som skulle kunna räknas som arbetarförfattare på ett eller annat sätt.
Men trots att jag varit omgiven av arbetarlitteratur har jag inte läst särskilt mycket av den. Tyvärr. Jag har nog dessutom oftare läst modern arbetarlitteratur, som Elsie Johanssons trilogi Berättelsen om Nancyeller Susanna Alakoskis Svinalängorna. Jag tänker hela tiden att jag ska läsa alla de äldre böckerna som jag missat, men det är svårt när jag samtidigt försöker hänga med i det nyutkomna. Som de senaste åren när min sambo W läst titlar som kan räknas till den moderna arbetarlitteraturen och jag känt mig lite utanför som inte kunnat diskutera dem på allvar, eftersom jag inte själv har läst dem (till exempel Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Kristan Lundbergs Yardeneller Johan Jönsons diktsamling Efter arbetsschema). Alla dessa böcker man vill men inte hinner läsa…
Hursomhelst kommer här tre favoriter med koppling till arbetarkultur:
1. Serien om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Min mamma läste alla böckerna om Kulla-Gulla högt för mig och som jag älskade dem! Jag tyckte om att få höra om den föräldralösa Gulla och det fattiga och hårda torparlivet. Och jag tyckte om alla gammeldagsa ord och uttryck som mamma ibland fick förklara för mig. Jag tror att jag har lärt mig väldigt mycket av modiga Kulla-Gulla. (Och jag tänker på hur jag som liten envisades med döpa dockor, barbies och annat till ”Johannis” och hur mina kompisar skrattade åt det lustiga ”JohannIs”.) Här är förresten en intressant artikel om Kulla-Gulla.
2. Barnen från Frostmofjället som film i regi av Rolf Husberg (från 1945). Filmen är baserad på Laura Fitinghoffs barnbok från 1907 med titeln Barnen ifrån Frostmofjället. Jag vet att även denna bok fanns i mitt barndomshem, men av någon anledning har jag aldrig läst den. Men filmen! Den har jag sett flera gånger och varje gång den råkar gå på SVT kan jag inte låta bli att titta på den. Jag såg den första gången som liten och kunde därefter inte släppa det dramatiska öde Ante och hans sex småsyskon och geten Gullspira går till mötes efter att barnens moder dött. För att barnen ska slippa tvingas isär leder trettonåriga Ante syskonskaran genom svår vinter över fjället i jakten på ett bättre liv. Hjärtslitande är vad det är.
3. Serien om Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Detta fantastiska epos behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Hungersnöd i fattig-Sverige, tungt slit på steniga åkrar och en dramatisk resa över Atlanten där en fattig familj från Småland nu ska finna sig tillrätta. Jag har läst och älskat böckerna, liksom Jan Troells filmatisering från 1971.
När The Casual Vacancy gavs ut 2012 var jag märkligt ointresserad. Det var märkligt eftersom jag är en sådan inbiten Harry Potter-fantast. Det finns ingen bok jag borde ha varit mer nyfiken på en J. K. Rowlings första roman efter Harry Potter-seriens avslut. Kanske var det något med hur boken marknadsfördes eller att bokens baksidetext inte var särskilt lockande. Under två år förblev den hursomhelst oläst och nu i efterhand kan jag förstås inte förstå varför.
Berättelsen utspelar sig i den typiskt engelska småstaden Pagford, där mindre och mer bemedlade invånare samsas sida vid sida. Eller det där med att samsas är kanske inte helt sanningsenligt, men att de tvingas leva sida vid sida är i alla fall det. Berättelsen har sin början i Barry Fairbrother död. Fairbrother var en engagerad samhällmedborgare, själv uppvuxen i den omdebatterade och utsatta stadsdelen ”The Fields”, som alltid står på de svagas sida. När han plötsligt faller ned död på en restaurangparkering lämnar han en ledig plats efter sig i det som motsvarar kommunfullmäktige. Ryktet om Fairbrothers död sprider sig som en löpeld i den lilla staden och snart är det fullt krig kring vem som ska få möjligheten att fylla dem tomma stolen och därmed chans till att kunna bevaka sina intressen i det lilla samhället. Men givetvis är det inte bara en tom stol i kommunfullmäktige som Fairbrother lämnar efter sig. Han, som varit de svaga och utsattas förkämpe, har bland annat visat intresse för att hjälpa den truliga tonåringen Krystal Weedon. Vem ska nu ta över rollen som mentor åt henne? Och vad händer om ingen gör det? Mitt socionomhjärta bankar lite extra för Krystal.
Rowling kastar läsaren rakt in i berättelsen och jag måste medge att jag ibland hade lite problem med att hålla reda på de olika karaktärerna och deras relationer och kopplingar till varandra. Just det exemplar av boken som jag läste hade jag lånat av min bror T och på ett tomt blad i början hade han påbörjat en lista över karaktärerna för enkelt kunna gå tillbaka och ta en titt på vid behov. Förmodligen hade det inte varit en dum idé av Rowling att göra en sådan lista redan från första början, då en massa bläddrande fram och tillbaka på så sätt hade kunnat undvikas. Efter en tid lade sig dock den förvirrelsen och jag kunde känna igen Rowlings sätt att bygga karaktärer från Harry Potter. Just att de känns så levande och att de är så olika är något som Rowling lyckas bra med. Att ingen av karaktärerna i den här boken dock är särskilt sympatisk är en annan fråga. Eller att Rowling har en benägenhet att fastna i stereotyper. Måste till exempel tjocka människor antingen vara dumma eller lite korkade (Mr. Dursley, Dudley, Hagrid, Howard)? Ändå tycker jag på något oförklarligt sätt om persongalleriet, och framförallt hur Rowling skriver fram det engelska klassamhället och vad det gör med människorna. Framför mig ser jag ur karaktärerna huserar i små byar och hus likt de jag suktar efter i Escape to the Country (som jag lunchtittar på så fort jag har tid). Jag tycker att Rowling har fått oförtjänt dålig kritik för den här romanen och ser gärna att jag även i framtiden får ”more than 500 pages of relentless socialist manifesto masquerading as literature”, eller vad brittisk press nu väljer att kalla det nästa gång. Att skriva både engagerande och underhållande är något som jag tycker att Rowling lyckas bra med.
Det är lite ironiskt att jag precis har lånat hem Ann Cleeves Svart som nattenpå ljudbok när SVT1 börjar sända serien Shetland som är baserad på just Cleeves Shetlandskvartett ikväll klockan 22:00. Lite synd att jag inte har hunnit lyssna på boken, men det här kan jag ju inte missa.
Jag är såklart sen på bollen, men eftersom även jag vill göra någon slags årssummering för 2014 lånar jag Kulturkollos lista:
Årets mest oväntade: Mississippi av Hillary Jordan. Kom från ingenstans och blev en oväntad överraskning efter oförtjänt låga förväntningar från min sida. Rasdiskriminering i den amerikanska södern i anslutning till andra världskriget. Landsbygdens hårda slit, tärande familjerelationer och vänskap över gränser som är svåra att förstå. Ett drama i min smak.
Årets knock out: Jellicoe Road av Melina Marchetta. Åh, säger jag bara. Årets bästa bok, som jag läste ut redan som bok nummer två 2014. En bok som gav mig hjärtsnörp och krävande Melina Marchetta-längtan (köpte genast fler Marchetta-böcker efter avslutad läsning av Jellicoe Road). Och hur går det egentigen med det där filmmanuset?! Kommer man våga se filmen? Kommer Marchetta kunna göra om succén? Här kan man läsa lite om vad Marchetta har att säga om saken.
Årets kvinnokamp: Vägen mot Bålbergetav Therése Södelind. Den här hade jag längtat efter att läsa. Tog ett tag att komma in i och som vanligt som med de flesta romaner som utspelar sig i olika tidsepoker, var den historiska delen om häxerierna bäst. Att vara kvinna under den här tiden var sannerligen inte riskfritt. Tyvärr är det ju inte det idag heller, fast man hade kunnat tro annorlunda.
Årets gråtfest: Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Sorglig och fin roman om att växa upp och att möta den första kärleken. Med två huvudkaraktärer som till på köpet är helt perfekta i all sin operfekthet!
Årets historiska: Sonen av Philipp Meyer. Precis som med Vägen mot Bålberget var de historiska delarna de mest intressanta. Jag kan inte få nog av nordamerikas ursprungsbefolkning. Även årets episka.
Årets obehagligaste: Gone girl av Gillian Flynn. Så blev sönderhyllade Gillian Flynn slutligen läst. Vad tyckte jag då? Bra. Men inte så bra som alla andra tycker. Fast den kanske mest inte är riktigt min stil. Eller är det återigen för att jag lyssnade på den som ljudbok och inte läste den på traditionellt vis?
Årets dystopi: Får väl ändå lov att säga Divergent-serien av Veronica Roth, även om jag har läst fler ungdomsdystopier (Marie Lu och Ally Condie). Divergent började starkt och Allegiant avslutade mindre starkt. Ibland tycker jag att Divergent-serien är jättebra och ibland inte. Och det tycks vara fler som har svårt att bestämma sig, till exempel Fiktiviteter.
Årets grafiska: Varför är jag så dålig på serier/grafiska? Har inte läst en enda under 2014. Men eftersom jag gav en Galago-prenumeration samt Liv Strömquists Kunskapens frukt och Hilda-Maria Sandgrens Det som händer i skogen till min sambo i julklapp kanske jag i alla fall får något läst under 2015.
Årets nya bekantskap: Meg Wolitzer. Läste Belzhar efter Johanna Lindbäcks ivriga ”ÅÅÅÅH”.
Årets utmaning: Jag utmanade mig nog inte så mycket under 2014…
Årets tegelsten: Steglitsan av Donna Tartt. Otvivelaktigt. Vilken läsupplevelse. Jag har fortfarande inte kunnat formulera nånting som gör boken rättvisa. Tartt är en förebild.
Årets ögonöppnare: Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Det första jag läst av Adichie efter Lila Hibiskus (som var bra, men som jag redan glömt bort). Att hår är politik på det sättet som Adichie förklarar i Americanah var verkligen något nytt för mig. Det borde förmodligen inte ha varit det. Adichie har potential att bli en ny favorit.
Årets återseende: The Casual Vacancy av J. K. Rowling. Varför väntade jag så länge med den här? Det har jag svårt att förstå såhär i efterhand. Boktankar kommer inom kort på bloggen.
Årets huvudperson: Taylor i Jellicoe Road av Melina Marchetta. Åh, vad jag känner för Taylor.
Årets bifigur: Antikvitetshandlaren Hobie i Steglitsan av Donna Tartt. Jag tyckte så mycket om Hobie och antikvitetsmiljön.
Årets kulturella höjdpunkt: Donna Tartt på internationell författarscen i Malmö! Wow! Jag blir exalterad bara jag tänker på det. (Och det är en tröst när jag tänker på att jag missade Joyce Carol Oates och Margaret Atwood på Louisiana.)
Årets kan-inte-släppa-den: Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates. Den här boken drabbade mig verkligen. Jag går fortfarande runt och tänker på den.
Årets debut: Tell the Wolves I’m Home av Carol Rifka Brunt. Vilken underbar och lite mystisk historia! Jag kräver mer av sympatiska Rifka Brunt.
Årets citat: Från Sonen (s. 525) av Philipp Meyer, bara för att jag känner igen mig så väl:
Mest verkade han stiga upp vid samma tid varje morgon och ägna timmar åt att skriva listor på allt som behövde göras: vinterrusta båten, måla räckena på verandan (han betraktade sig som händig), ring om missljudet i Volvon, Bill squash (racket), verandaluckorna, handledning, Bohemian Club, boka bord på… Han fann stor tillfredsställelse i att bocka av saker på sin lista; ibland skrev han upp saker som han redan gjort (frukost med Jeannie) bara för att bocka av dem direkt.
Årets underskattade: Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Inte underskattad av någon annan än mig, förstås. Cirkeln ville inte riktigt fastna (för att jag lyssnade på den som ljudbok och inte läste den i traditionell form?), men Eld – wow! Nu förstår jag vad alla talat om! Nyckeln blev sedan 2015 års första utlästa bok. Filmpeppen är nu monumental!
Årets scen: Årets scen som i teater var I Annas garderob på Göteborgs Stadsteater. I och för sig det enda teaterbesöket jag gjorde 2014, men åh så bra den var! Suzanne Osten regisserade.
Årets tv-serie: 2014 var året då jag för första gången såg Veronica Mars i sin helhet. Jag och min sambo satt som klistrade framför tv:n kväll efter kväll och nu saknar vi coola Veronica och coola Veronicas pappa.