Etiketter

När det gäller Tomas Tranströmer har jag fortfarande en hel del kvar att upptäcka (som med poesi i största allmänhet). Under tiden jag gick på Skurups skrivarlinje började jag utveckla någon slags relation till poesi, som tidigare varit nästintill obefintlig. Tomas Tranströmer var naturligtvis en poet som kom på tal och en klasskamrat till mig hade honom som sin favoritförfattare, varpå Tranströmer-citat seglade förbi lite då och då. När han tilldelades Nobelpriset i litteratur var det idel glädje och körer av ”äntligen”. Alltsedan den tiden har jag läst Tranströmer lite sporadiskt, aldrig från pärm till pärm, utan mer lite som nedslag här och där. Och utan att vara särskilt beläst när det kommer till poesi kan jag förstå hans storhet som författare och poet.

De senaste dagarna har sociala medier och tidningssidor fyllts av några av Tranströmers allra finaste rader. Här är en av de dikter som jag själv tycker mycket om:

Ansikte mot ansikte

I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.

En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.

Ur Den halvfärdiga himlen (1962).

/Sara

Annonser