Etiketter

,

Utanför fönstret vid mitt skrivbord syns mestadels blå himmel, men malmövinden blåser djävulskt och ihärdigt. Jag hade kunnat luras att gå ut, om det inte vore för tjutet i lägenhetens alla ventiler, kippandet från köksfläkten och badrumsdörren som (inte så) mystiskt stängde sig själv för en liten stund sedan. Om det inte vore för att den oromantiska aktiviteten att handla ingredienser till tillagandet av veckans matlådor var nödvändig skulle jag ens fundera på att gå ut.

Denna söndag har jag främst ägnat mig åt Joan Didion. Märkliga, fascinerande, underbara Joan Didion. Jag har tittat på den nya Netflix-dokumentären som släpptes i dagarna, vilken är gjord av Griffin Dunne, hennes döda makes syskonbarn (här kan man läsa mer: https://www.theguardian.com/books/2017/oct/25/joan-didion-center-will-not-hold-netflix-documentary). För alla som är Joan Didion-fans är den här dokukommentären ett måste att se. Den kanske inte kommer med någon nytt, men det är spännande att få komma Didion lite mer inpå livet, eftersom hon vanligtvis är både fåordig och distanserad. Men egentligen är det väl onödigt att sukta efter mer, för att närmre än vad man kommer Didion i hennes texter kommer vi nog aldrig att komma henne i någon intervju. Men ändå. Är man en beundrare så är man.

Nu ska jag läsa i Att lära sig själv att leva samt sluta att googla Didion-posters.

 

/Sara

Annonser