Etiketter

De senaste dagarna har jag varit alldeles uppslukad av Det var vi som var Mulvaneys. I den här romanen gör Joyce Carol Oates det som hon är allra bäst på, hon skildrar individen i familjen och familjen i individen. På samma sätt skildrar hon individen – som enskild och som en del av familjen – i relation till det omgivande samhället. På ett mycket skickligt sätt (med det som brukar kallas ”psykologisk skärpa”) visar Oates hur komplexa rollerna och relationerna inom en familj kan vara.

Det var vi som var Mulvaneys handlar om familjen Mulvaney,om tiden före och tiden efter det som förvandlar den sammansvetsade familjen till en familj i sönderfall. Till en början möter vi en välmående och aktiv familj, hemmahörande på High Point Farm i Mt. Ephraim norr om New York. Till gården hör mark och en drös med ömt älskade djur, bland annat hästar, fåglar, hundar och katter. Förutom mamma Corinne och pappa Michael Sr. består familjen av sönerna Michael Jr., Patrick och Judd samt dottern Marianne. Alla är framstående på sitt eget vis och familjen Mulvaney representerar på många sätt den amerikanska drömmen om hur bra det kan bli med hjälp av karisma och envetenhet. Men naturligtvis är drömmen för bra för att vara sann och när en av familjemedlemmarna är med om något hemskt blir det ett trauma inte bara för hen, utan för hela familjen. Hemligheter, skam- och skuldkänslor frodas och katastrofen är ett faktum. Det sker en splittring i såväl familjen som samhället den är en del av och snart är ingenting sig längre likt.

Det är oerhört intressant att se hur Oaets först bygger upp en drömfamilj med drömtillvaro, för att sedan tillintetgöra den och undersöka hur de enskilda familjemedlemmarna klarar sig vidare. Ibland kan man glömma att traumatiska händelser oftast inte bara drabbar den direkt utsatte, utan även de människor som står personen nära. Men som den mästare Oates är glömmer hon aldrig det. Hon utgår från det ursprungliga traumat, låter det ge upphov till kedjereaktioner och nya trauman. På samma sätt låter hon de olika familjemedlemmarna reagera på och hantera (eller inte hantera) det skedda på olika sätt. Jag känner ömsom ilska och trötthet, ömsom glädje och sorg över karaktärernas livsöden, och jag har inte tråkigt en sekund under läsningens gång.

Trots att boken ger upphov till ångest- och hopplöshetskänslor har den ändå till slut något hoppfullt över sig. Slutet är inte riktigt som jag förväntat mig och jag har funderat lite på om jag tycker att det känns för tillrättalagt och kommit fram till att jag inte tycker det. Åtminstone vill jag inte tycka det. Ibland måste ju även olyckliga historier få lyckliga slut. Vad jag i alla fall är säker på är att Det var vi som var Mulvaneys tillhör favorithögen av favoritförfattaren Joyce Carol Oates. Vill någon ha lite hjälp med styrning i Oates-läsandet kan jag definitivt rekommendera den här.

/Sara

Annonser