Etiketter
När The Casual Vacancy gavs ut 2012 var jag märkligt ointresserad. Det var märkligt eftersom jag är en sådan inbiten Harry Potter-fantast. Det finns ingen bok jag borde ha varit mer nyfiken på en J. K. Rowlings första roman efter Harry Potter-seriens avslut. Kanske var det något med hur boken marknadsfördes eller att bokens baksidetext inte var särskilt lockande. Under två år förblev den hursomhelst oläst och nu i efterhand kan jag förstås inte förstå varför.
Berättelsen utspelar sig i den typiskt engelska småstaden Pagford, där mindre och mer bemedlade invånare samsas sida vid sida. Eller det där med att samsas är kanske inte helt sanningsenligt, men att de tvingas leva sida vid sida är i alla fall det. Berättelsen har sin början i Barry Fairbrother död. Fairbrother var en engagerad samhällmedborgare, själv uppvuxen i den omdebatterade och utsatta stadsdelen ”The Fields”, som alltid står på de svagas sida. När han plötsligt faller ned död på en restaurangparkering lämnar han en ledig plats efter sig i det som motsvarar kommunfullmäktige. Ryktet om Fairbrothers död sprider sig som en löpeld i den lilla staden och snart är det fullt krig kring vem som ska få möjligheten att fylla dem tomma stolen och därmed chans till att kunna bevaka sina intressen i det lilla samhället. Men givetvis är det inte bara en tom stol i kommunfullmäktige som Fairbrother lämnar efter sig. Han, som varit de svaga och utsattas förkämpe, har bland annat visat intresse för att hjälpa den truliga tonåringen Krystal Weedon. Vem ska nu ta över rollen som mentor åt henne? Och vad händer om ingen gör det? Mitt socionomhjärta bankar lite extra för Krystal.
Rowling kastar läsaren rakt in i berättelsen och jag måste medge att jag ibland hade lite problem med att hålla reda på de olika karaktärerna och deras relationer och kopplingar till varandra. Just det exemplar av boken som jag läste hade jag lånat av min bror T och på ett tomt blad i början hade han påbörjat en lista över karaktärerna för enkelt kunna gå tillbaka och ta en titt på vid behov. Förmodligen hade det inte varit en dum idé av Rowling att göra en sådan lista redan från första början, då en massa bläddrande fram och tillbaka på så sätt hade kunnat undvikas. Efter en tid lade sig dock den förvirrelsen och jag kunde känna igen Rowlings sätt att bygga karaktärer från Harry Potter. Just att de känns så levande och att de är så olika är något som Rowling lyckas bra med. Att ingen av karaktärerna i den här boken dock är särskilt sympatisk är en annan fråga. Eller att Rowling har en benägenhet att fastna i stereotyper. Måste till exempel tjocka människor antingen vara dumma eller lite korkade (Mr. Dursley, Dudley, Hagrid, Howard)? Ändå tycker jag på något oförklarligt sätt om persongalleriet, och framförallt hur Rowling skriver fram det engelska klassamhället och vad det gör med människorna. Framför mig ser jag ur karaktärerna huserar i små byar och hus likt de jag suktar efter i Escape to the Country (som jag lunchtittar på så fort jag har tid). Jag tycker att Rowling har fått oförtjänt dålig kritik för den här romanen och ser gärna att jag även i framtiden får ”more than 500 pages of relentless socialist manifesto masquerading as literature”, eller vad brittisk press nu väljer att kalla det nästa gång. Att skriva både engagerande och underhållande är något som jag tycker att Rowling lyckas bra med.
/Sara
