Herregud, jag har blivit Jandy Nelson-frälst. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Hela dagen har jag legat kvar i sängen för att läsa klart Jag ger dig solen. Och sedan för att genast läsa om valda stycken. Jag åt frukost klockan fem som i 17:00 (tack och lov att jag är vuxen och får göra som jag själv vill). Egentligen hade jag tänkt engagera mig i internationella kvinnodagen på något sätt idag, men Jandy Nelson kom liksom i vägen (eller i vägen, som Tahere Mafis Juliette skulle tänka). Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg som på något sätt berör kvinnors villkor i världen, kanske med koppling till litteraturen, förmodligen det. Istället fastnade jag i sängen innesluten i en av de vackraste och sorgsnaste världarna.
När jag nyss gick igenom min Läst 2015-lista insåg jag att av nitton lästa böcker och tio lyssnade ljudböcker så var endast två av författarna män: Patrick Modiano och Mats Strandberg (som dessutom skrev boken tillsammans med Sara Bergmark Elfgren). Detta har inte varit ett särskilt medvetet val, inte alls faktiskt. Jag tänkte att det kanske mest berodde på mitt romanceläsningsprojekt, men ärligt talat så läste jag inte så många manliga författare förra året heller. Jag får väl börja överväga kvotering. Hursomhelst kan jag ju passa på att lyfta fram en kvinnlig författare jag ser upp till så här på internationella kvinnodagen. Mitt val faller på…nu blir alla förvånade…Jandy Nelson!
Vanligtvis burkar det vara så kallade starka kvinnor eller kvinnor som skriver om så kallade starka kvinnor som lyfts fram en dag som denna. Starka kvinnor i all ära, men jag tänker att alldeles vanliga dödliga kvinnor också går bra att lyfta fram. Kvinnor som är mer än starka, som är starka, svaga, sårbara, glada, ledsna, kåta, kära, förbannade, irriterade, busiga, flörtiga, intelligenta, begåvade, påhittiga, passionerade, självständiga, beroende, otillräckliga, fullkomliga och allt det där andra som de flesta människor är vid ett eller annat tillfälle. I Nelsons Jag ger dig solen finns sådana kvinnor i form av en farmor, en mamma och en tonårig Jude, och jag älskar dem allihopa. Om jag ska vara rättvis beskrivs de manliga karaktärerna på samma sätt, de är lika mycket starka och svaga, allt om vartannat, fram och tillbaka, upp och ned i livets berg- och dalbana. Hon skriver om människor som de flesta människor är. Mångsidiga. Komplexa. Svåra att beskriva utifrån några få karaktärsdrag.
Jag ger dig solen handlar om tvillingarna NoahochJude. De är olika som natt och dag, men lika evigt förbundna vid varandra. Vem vet egentligen var den andra tar vid och den andra slutar? Rent fysiskt är det inte så svårt att se; Noah är tillbakadragen och lever för att fylla sitt skissblock och målar hela tiden i huvudet, Jude är utåtriktad och våghalsig och älskar att stå på surfbrädan tillsammans med de äldre surfkillarna. Men rent själsligt är de varandra nära hela tiden. Ända tills livet sakta börjar förändras. Båda två kämpar om sin konstälskande mammas och lite frånvarande pappas uppmärksamhet och gillande. Båda två jobbar med sina arbetsprover för att komma in på en intilliggande konstskola som deras mamma hemskt gärna vill att de ska gå på. Båda två träffar dessutom i hemlighet varsin kille som får dem att känna saker de aldrig någonsin känt tidigare. På olika sätt får detta ödesdigra konsekvenser för hur de kommer att leva de kommande åren i sina liv. Framför allt efter att den stora tragedin har inträffat.
Nelson skriver så fint om kärlek och lidande, konst och passion. Precis som i Himlen börjar här är karaktärerna oförglömliga. Noah som målar ögonblickliga självporträtt i varje ny situation, Jude som slaviskt följer sin döda farmors vidskepliga bibel för att sedan resonera med hennes spöke, meteoritsamlande Brian, Oscar med sin kamera och motorcykel, Guillermo med sina vackra och skrämmande skulpturer. Åh. Berättelsen läggs fram som ett pussel, där Noah och Jude växelvis, i dåtid och nutid, får berätta sin historia i crescendo för att allt på slutet skickligt ska träda fram som en färdig bild. Allt är så levande och jag känner mig hela tiden närvarande i berättelsen, kastad fram och tillbaka mellan svindlande djup och himlastormande känslor.
Ibland undrar jag om jag någonsin ska finna den här totala läsupplevelsen i skönlitteraturen för vuxna. Kanske har vuxna som skriver för vuxna ibland en benägenhet att krångla till saker och ting, stänga in de stora känslorna för att de inte ska verka för uppenbara, naiva eller fulkulturiga? Nej, det tror jag väl egentligen inte. Men faktum är att det är i ungdomslitteraturen de flesta av mina största läsupplevelser finns. I många år har jag nu bara läst ”vuxenlitteratur” för att på senare år blanda upp det med ungdomslitteratur som jag av någon anledning kom ifrån (trodde att det inte var meningen att jag skulle läsa det längre?). Det är författare som Jandy Nelson som får mig att inse hur dumt det är att tro att man någonsin blir för gammal för någon sorts litteratur – böcker för unga, böcker för äldre, böcker för gamla, är bara böcker. Och böcker är ju som bekant det bästa som finns i hela världen. Med Jag ger dig solen har Nelson återigen fått mig golvad. Min läslust och kreativa hunger når ända upp till himlen och solen. Jag älskar det.
Okej, egentligen ville jag bara säga att det här en bok som alla borde läsa. Den är fantastisk.
/Sara