Etiketter

Även om jag hade läst en hel del om Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart innan jag började läsa boken hade jag inga särskilda förväntningar på den. Detta trots priser, en massa prat om en oväntad twist, plötslig vändning etc. Jag lånade den helt enkelt på en spontan biblioteksrunda utan att fundera särskilt mycket över det. Förmodligen gav det helt rätt förutsättningar för min läsning av boken.

Handlingen kretsar kring Cady, medlem av en kvartett bestående av tre kusiner och en utböling till vän. Cady, Johnny, Mirren och Gat tillbringar varje sommar tillsammans på familjens Sinclairs privata ö, där morfar Sinclair basar och har byggt ett hus åt var och en av sina tre döttrar med familjer. Cady ska nu snart fylla arton år och vi får veta att sommaren då hon var femton hände något hemskt som förändrade hela hennes tillvaro. Alltsedan den sommaren drabbas Cady av hemska migränanfall, äter tunga mediciner och lider av oförklarliga minnesluckor. Det enda hon är säker på är att hon har råkat ut för något hemskt. Denna sommar är Cady tillbaka på familjen Sinclairs ö och ovanför sin säng sätter hon upp lappar med minnesfragment för att försöka kartlägga vad som egentligen hände den där sommaren. Minnena kommer långsamt tillbaka, för att slutligen vända hela världen upp och ned.

Sinclairs ö är ett exempel på en sluten värld för de privilegierade, där ingen utom utbölingen Gat tycks känna till namnen på tjänstefolket. För Cady och hennes kusiner är det på många sätt en paradisö. Ända tills det inte längre är det. Redan från början förstår läsaren att det här en berättelse där allt inte är vad det till synes verkar vara. Det är frustrerande att förstå att det viktigaste finns dolt under ytan, samtidigt som jag älskar mystiken. Det förhållandevis stora persongalleriet bjuder på komplexa karaktärer som bidrar lika mycket till mystiken som det okända som utspelade sig den femtonde sommaren. De flesta av karaktärerna bär på ganska osympatiska drag, från morfaderns självförhärligande och förakt för svaghet till Cadys mamma som säger till henne att bete sig ”normalt” när hon vet att ingenting längre är ”normalt” i Cadys liv. Gat är det dock lätt att tycka om. Han kommer utifrån, frångår normer inte bara genom att vara icke-vit amerikan. Det är Gat som öppnar upp Cadys ögon för den privilegierade värld hon är en del av. På så sätt är detta inte bara en roman om en hemlighet som måste få bli berättad, utan också en roman om vuxenblivande, om att lära sig att bilda egna uppfattningar och inte följa i familjens fotspår utan att våga ifrågasätta det invanda och traditionella.

Den sista delen av boken började jag läsa på bussen på väg hem efter en lång pluggdag på Lunds universitetsbibliotek. Det var då sanningen slutligen avslöjades och jag blev faktiskt så överrumplad att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna trots att jag satt på en överfull buss. Jag kände mig tvungen att slå ihop boken för att försöka samla mig och sedan läste jag inte klart förrän jag kom hem och kunde gråta/stirra ut i intet hur mycket jag ville utan att få undrande blickar.

Lockharts språk är för övrigt fantastiskt och bjuder ibland på en del mer prosalyriska partier, som till exempel här (s. 25):

 Jag hade kysst en betydelselös kille eller tre vid det laget.
Jag hade förlorat min pappa.
Jag hade kommit hit till ön från ett hus av tårar och osanningar
och jag  såg Gat
och jag såg rosen i hans hand,
och i den stunden, med solskenet som lyste på honom
genom fönstret,
med äpplena på köksbänken,
med doften av trä och hav i luften,
kallade jag det kärlek.

Det här är helt enkelt en lysande bok som ingen borde missa. Nu är det bara att hålla utkik efter Lockharts nästa bok, som även den ges ut i översättning av Carina Jansson på Lavender Lit: Den okända historien om Frankie Landau-Banks.

/Sara