Höstnyheter som jag är nyfiken på

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , ,

Kulturkollo uppmanar denna vecka sina läsare att dela med sig av ”höstens måsten” när det kommer till böcker, film, tv och andra kulturupplevelser. Efter att ha kikat runt en del på några förlags hemsidor kommer här lite boknyheter som jag är nyfiken på:

Sägs vara ”den största och mest bildrika biografin över Selma Lagerlöf som någonsin har getts ut”. Ann-Sofi Ljung Svenssons recension av boken i Sydsvenskan gjorde mig verkligen lässugen och ivrig att lära mig mer om denna litterära gigant.

Ytterligare en biografi över en av Sveriges litterära giganter. Jag vet mindre om Vilhelm Moberg än vad jag vill göra, och då är jag ändå ett stort fan av Utvandrarsviten. Läste en första recension av boken, skriven av Kristoffer Leandoer, i Svenska Dagbladet nu på morgonen. Den fick mig dock att tänka att jag kommer att veta mer om Vilhelm Moberg än vad jag vill göra – i alla fall om jag vill fortsätta att vara ett otvunget fan – efter att jag har läst boken.

Beskrivs som en metabok om skrivande, sammanställd av texter från Gun-Britt Sundströms dagböcker med fokus på ”växelspelet mellan liv och skriv”.

Stina Wollters efterlängtade självbiografiska bok om kropp, konst och kultur. Jag förväntar mig bland annat en berättelse om att våga och lära sig att vara normkritisk och om att finna frihet i att vara den man är i den kropp man har fått till skänks.

Jonas Gardells nya roman verkar vara något som liknar autofiktion, det vill säga något som både är en fiktiv berättelse och en berättelse om Jonas Gardells egen familj. I dagens DN-intervju berättar Jonas Gardell att han började att skriva på boken efter att hans dementa mamma dött: ”Även om ‘Till minne av en villkorslös kärlek’ handlar om Ingegärd Gardell, min mamma, hoppas jag att den kan läsas som ett kvinnoporträtt. Där det är möjligt för en kvinna att framstå som lika komplex som en man, där spännvidden i personligheten är totalt motsägelsefull och inte representerar något.”

Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Kvinnan på övervåningen, också skriven av Claire Messud, ser jag mycket fram emot hennes nya roman. Den beskrivs bland annat såhär på förlagets hemsida: ”‘Den brinnande flickan’ är ett psykologiskt ödesdrama som lånar tragedins form för att berätta om barndomens frihet, kvinnors vuxenblivande och hur det ser ut när fantasierna och drömmarna möter en skitigare verklighet.” (För övrigt upptäckte jag nu att hon är gift med den kände kritikern James Wood, vars bok Konsten att berätta jag också gärna vill läsa. Den kom dock ut på svenska för redan knappt ett år sedan.)

En debutroman som beskrivs ha blivit en litterär sensation i hemlandet Storbritannien. Emma Glass har studerat litteratur och kreativt skrivande, men arbetar nu som forskande specialistsjuksköterska. Romanen handlar om Peach som blir våldtagen och om hur fysiska och psykiska konsekvenser tar sig uttryck efter denna händelse.

Jag har länge tänkt se Sofia Coppolas filmatisering av romanen, men tänker nu att jag borde passa på att läsa boken först. Vad är det som lockar så med en berättelse om fem tonårssystrar som alla begår självmord? Kanske finns svaret i boken.

Äntligen en till ungdomsroman av Mats Strandberg. Även om han kör solo denna gång, och låter parhästen Sara Bergmark Elfgren arbeta med egna ungdomsböcker (och alla andra tusen projekt som hon verkar ha i gång), med en bok som beskrivs som en ”preapokalyptisk berättelse om två ensamma unga människor i en värld som lever på lånad tid”. Det här kan förstås inte bli annat än spännande.

Förlaget slår verkligen på stora trumman när de säljer in boken genom att beskriva den som ”en fantasifull thriller som kan föra tankarna till såväl Agatha Christie som David Lynch, och som inte heller bör missas av Harry Potter-fantaster”. Intresseväckande, samtidigt som en varningsflagg för att högt ställda förväntningar riskerar att inte infrias bör hissas. Marishas Pessels tidigare romaner (för vuxna), Fördjupade studier i katastroffysik och Nattfilm, står båda i hyllan ännu olästa. Kanske borde jag egentligen börja där…

Alla kalla den här listan för ”höstens måsten” låter jag bli att göra, eftersom en liten bebis väntas anlända inom ett par månader. Jag har hört det sägas att ingenting kommer att bli sig likt efter det, så jag vågar väl inte göra upp så många andra planer än sådana som innefattar bebisgos och bebisomvårdnand. Men allt som hinns med i kulturell väg därutöver är förstås välkommet! Jag kommer i alla fall spurta med att gå och se West Side Story på Malmö Opera i september (i nyöversättning av Jason ”Timbuktu” Diakité).

 

/Sara

Annonser

Joan Didion: The Center Will Not Hold

Etiketter

,

Utanför fönstret vid mitt skrivbord syns mestadels blå himmel, men malmövinden blåser djävulskt och ihärdigt. Jag hade kunnat luras att gå ut, om det inte vore för tjutet i lägenhetens alla ventiler, kippandet från köksfläkten och badrumsdörren som (inte så) mystiskt stängde sig själv för en liten stund sedan. Om det inte vore för att den oromantiska aktiviteten att handla ingredienser till tillagandet av veckans matlådor var nödvändig skulle jag ens fundera på att gå ut.

Denna söndag har jag främst ägnat mig åt Joan Didion. Märkliga, fascinerande, underbara Joan Didion. Jag har tittat på den nya Netflix-dokumentären som släpptes i dagarna, vilken är gjord av Griffin Dunne, hennes döda makes syskonbarn (här kan man läsa mer: https://www.theguardian.com/books/2017/oct/25/joan-didion-center-will-not-hold-netflix-documentary). För alla som är Joan Didion-fans är den här dokukommentären ett måste att se. Den kanske inte kommer med någon nytt, men det är spännande att få komma Didion lite mer inpå livet, eftersom hon vanligtvis är både fåordig och distanserad. Men egentligen är det väl onödigt att sukta efter mer, för att närmre än vad man kommer Didion i hennes texter kommer vi nog aldrig att komma henne i någon intervju. Men ändå. Är man en beundrare så är man.

Nu ska jag läsa i Att lära sig själv att leva samt sluta att googla Didion-posters.

 

/Sara

Bästa läs- och skrivhelgen sedan sommarsemestern tog slut!

Etiketter

, ,

Jag hade laddat inför den här helgen. Jag skulle varken socialisera med andra än med min sambo, städa, tvätta eller ägna mig åt annan tidsödande aktivitet. Jag hade lovat mig själv.

Och jag höll löftet!

Jag har läst ut tre böcker: Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson, Under odjurspälsen av Klara Krantz och Vakuum av Mia Öström. Fina böcker alla tre, även om Under odjurspälsen var favoritboken under helgen. Det jag främst fastnade för var skildringen av Signes sexualitet – så bra skrivet! Att hon fick vara sugen på sex utan att veta om hon var kär, att hon ibland onanerade för att hon var kåt, ibland för att somna enklare och att hon fick tänka på sex i oväntade situationer på ett sätt som bara killar brukar beskrivas göra. Jag blev så inspirerad och ville genast själv börja skriva in onaniscener och sexscener i min tilltänkta ungdomsroman.

Och sedan. Sedan skrev jag faktiskt. Satt och pillade i mitt manus, skrev om sådant som jag ändrat om i huvudet (sådan tur att jag kom på att huvudpersonen inte alls går sista året på gymnasiet, utan redan har tagit studenten!), ritande mindmaps för alla de viktigaste karaktärerna osv. Eftersom jag inte har tid och ork att skriva så ofta tror jag att det lönar sig med ett grundmaterial som kan ge en snabb överblicksbild. Hela helgen har känts…rolig? Inte rolig, men oerhört givande. Jag känner mig tillfredsställd med att ha gjort det jag helst vill göra. Sådana här helger kommer så sällan. Som extra livskraft inför hösten!

/ Sara

20170910_134905

Min arbetsplats.

 

Varför det är ett trösterikt faktum att Meg Rosoff var 46 år gammal när hon debuterade

Etiketter

I dagarna fyllde jag 27 år och är nu uppenbart närmre 30 än vad jag trodde att jag skulle vara på många år. Jag har nu blivit en sådan där heltidsarbetade vuxen, ständigt trött och med ständig tidsbrist. Det är därför det är ett sådant trösterikt faktum att Meg Rosoff var 46 år gammal när hon debuterande som romanförfattare. Det finns fler exempel, såklart, det är bara det att jag hade föresatt mig att skicka in åtminstone ett manus till förlag innan jag fyllde 30. Just nu känns det som ett omöjligt åtagande. När ska jag hinna? När ska jag orka? Efter dryga året som socialsekreterare på en och samma arbetsplats har jag dock kommit till insikt med att det där med prioriteringar är viktigare än någonsin. Skrivtiden är inte något som kommer flygandes utan att jag först frigör den. Desto svårare: hur frigör man ork? Tacksam för svar (obs! ”byt karriär/yrke” godtages ej).

/ Sara

meg-rosoff-portrait-hshmmregvuxxwnyllr2x

Meg Rosoff

Kulturkollos veckotema: Havet

Etiketter

, , ,

wpid-20150816_143938.jpg

Mitt bästa badställe.

Beskriv ditt förhållande till havet. Dela med dig av någon erfarenhet eller något minne.

Alla människor älskar havet. Det skulle jag också göra, när jag väl fick se det, trodde jag som liten. Jag är uppvuxen på landet mellan Jönköping och Gränna, på somrarna bodde vi i sommarstuga i en släktby i Östergötland, nära en liten badsjö. Länge trodde jag att det var Vättern som var havet. Jag minns en gång när jag var i åttaårsåldern och fick följa med en väns familj till en badstrand vid Vättern. Vågorna gick ganska höga och när jag förkunnade att ”det är som att bada i havet” skrattade hela den ofta solsemesterresande familjen gott. Jag hade vid detta tillfälle aldrig badat i havet, och faktiskt inte ens sett det på håll. När jag först gjorde det var jag tolv år, stod på en klippa på Orust och undrade vad det var som luktade så äckligt. Jag fick förklarat för mig att det var lukten av tång. Ack, så besviken jag blev. Hur många gånger hade jag inte läst om tångdoftande stränder i mina böcker! Kanske måste man kunna koppla samman tångdoften med nostalgiska minnen för att kunna uppskatta den. Idag bor jag i Trelleborg och tampas ständigt med min ambivalens inför tången. När bussen rullar in i Trelleborg undrar jag ibland fortfarande vem det är på bussen som har släppt sig. Tång för mig luktar mest som dasset på Tossehall, min barndoms lägergård.

Men när jag väl stod där på Orust som tolvåring och skulle bada i havet för första gången fanns ändå en stor förväntan inför det stundande doppet. Även det blev dock en besvikelse. Jag visste att havsvattnet skulle vara salt, men inte salt. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur man skulle kunna simma med öppna ögon under vattnet eller ens vilja doppa huvudet och riskera att få allt salt i munnen. Man skulle kunna säga att jag gillar havet bäst på avstånd. En solnedgång från en filt på Trelleborgs strand är fantastisk, men ska jag bada vill jag helst göra det i en sjö där man kan mata abborrar med mariekexsmulor och slippa illaluktande tångsörja.

Skriv om ett eller flera kulturella verk som handlar om havet på något sätt. Det kan vara en bok, en film, en tavla, en sång eller något annat.

Egentligen ska jag kanske säga att havet är bäst på film eller i en bok, för det är faktiskt så jag har uppskattat det mest. Då tänker jag främst på havet i vackra ordalag. Men sanningen är att jag är lite rädd för vatten och då är det ju inte konstigt om ett stort och vidsträckt hav ter sig mer skrämmande än en välutforskad insjö. Med anledning av detta kom jag främst att tänka på exempelvis John Ajvide Lindqvists Människohamnsom jag fortfarande inte har vågat läsa efter att det stått i bokhyllan i flera år. Nyligen köpte jag också Mats Strandbergs Färjan och jag misstänker att inte heller den skulle hjälpa till att bota min rädsla för vatten. En film som faktiskt har förvärrat min rädsla för vatten är Sphere från 1998, som handlar om en forskargrupp på en ubåt som ska undersöka ett förmodat rymdskepp. Jag såg när jag var runt tio och jag minns att den gav mig mardrömmar efteråt:

Hu. Nu tycker jag att vi avslutar med Tim Buckley och Song to the Siren:

/Sara

 

Nobelpristider

Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

En Nobelfavorit: Alice Munro.

Idag klockan 13.00 tillkännages vem som tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Man kan tycka vad man vill om hela cirkusen, men jag tycker trots allt att det är ganska spännande. Givetvis ger det status om man lyckats gissa rätt, eller om man i alla fall vid något tillfälle nämnt den aktuella författaren. Detta har hänt mig en gång och kommer förmodligen aldrig att hända igen. I alla fall inte på väldigt länge. Så länge kommer jag att fortsätta glädjas åt att Alice Munros noveller nu fått ännu större spridning och läses av människor som aldrig skulle tagit en Munro-bok i sin hand om det inte vore för 2013 års Nobelpris.

Men vem får då Nobelpriset i år? Ingen aning, förstås. Jag har ju några favoritförfattare som förmodligen aldrig kommer få något Nobelpris, som till exempel Joyce Carol Oates. Men vad gör väl det? Hon har redan fått stort erkännande och många läsare. Eller Margaret Atwood eller Joan Didion! Jag är medveten om att jag är begränsad i mitt läsande och att det inte kan vara en kvinna från Nordamerika varje år. Det finns ju så många fler författare där ute som förtjänar att lyftas fram. Det roligaste vore ju egentligen om någon som är okänd för mig uppmärksammans, så att jag får upptäcka nya författarskap. Kanske blir det någon av dem det talats om i flera år: Svetlana Aleksijevitj? Ngugi Wa Thiong’o? Philip Roth? Ko Un? Nawal El Saadawi? Eller Maryse Condé (som för övrigt ges ut på Leopard Förlag som Henning Mankell var med och startade)? Då kanske det äntligen blir av jag läser någon av de författare som stått på läslistan så länge utan att ha blivit lästa. På det sättet gör Nobelpriset i litteratur faktiskt skillnad. Jag hade nog faktiskt aldrig läst något av Patrick Modiano om det inte vore för förra årets pris.

Om några timmar vet vi! Kanske finns böckerna på lager, redo att placeras ut i högar i bokhandlarna. Kanske får vi vänta på en översättning.

/Sara

PS. Och hur ska de gå för Sara Danius? Äntligen får en kvinna träda ut genom dörrarna i Börssalen! DS.

Bokmässan 2015

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

wpid-20151001_130137.jpgTänk att det hanns med lite bokmässan ändå, trots intensivt sista-termin-plugg och nytt jobb. Välbehövligt, och inte minst kul med lite systerträff. Förutom diverse tillhörande sambos var vi fyra systrar som irrade runt med tunga bokkassar på mässgolvet i Göteborg (de tre bröderna lös med sin frånvaro).

Som vanligt är jag mest nöjd med mina bokinköp, men det är alltid kul att lyssna på författare och annat spännande folk. I Gilla Böckers monter passade jag på att övertala två av mina systrar att köpa Jandy Nelsons Jag ger dig solen (den tredje systern har redan fått den i födelsedagspresent). Jag träffade då även på Ada Wester (som fick höra att Gilla böcker är ett favoritförlag) och hon tipsade om Som stjärnor i natten av Jennifer Niven och lovade att den höll Gilla böcker-klass, även om den är utgiven på Lilla Piratförlaget. För övrigt ska det bli spännande att se vad sammanslagningen av Gilla böcker och Lilla Piratförlaget ska leda till. Så länge det fortsätts att ge ut Gilla böcker-böcker är jag nöjd.

Jag passade även på att få några av böckerna signerade (jippi!). Påpekade att Mats Strandbergs Färjan ju knappast kan få bättre reklam än att ha en blurb av Åsa Larsson på framsidan av boken, eller att Lisa Bjärbos Djupa ro inte kunde bli mer intressant efter att Katarina von Bredow under en författarstafett på Ung scen sa att ”om man ska läsa en ungdomsbok i höst så är det den här”. (Som om Mats Strandberg och Lisa Bjärbo inte redan var författare att hålla ögonen på.)

wpid-20150926_174001.jpg

Författarstefett: Salla Simukka, Moa Eriksson Sandberg, Katarina von Bredow och Lisa Bjärbo.

wpid-20151001_130442.jpg

Annat fint jag hittade på mässan var en bild med muminmotiv (som jag ska rama in), en Penguin-mugg (Wuthering Heights) och ett kortspel med barnbokskaraktärer. Sistnämnda ting är jag särskild nöjd med! Under min uppväxt har jag alltid spelat Cillas boklek, som är ett kortspel med olika klassiska bokkaraktärer (både svenska och utländska). Tyvärr finns den inte att få tag på någonstans längre (Eller?! Vet du något så hojta!), så Barnboksvännerna var minst sagt en tröst.

 

 

 

 

Här är hela bokmässeskörden som jag och min sambo W tillsammans fick ihop:

/Sara

wpid-20150926_150047_hdr.jpg

En timme med Gilla böcker. Jenny Jägerfeldt på scen.

wpid-20150926_123758.jpg

Mats Strandberg signerade och delade ut Marianne-karameller.

 

Jonathan Crombie 1966-2015

Etiketter

,

Jonathan Crombie som Gilbert Blythe.

Under våren har det hänt så mycket bokligt och jag har läst så många bra böcker, utan att jag har haft tid att skriva om något av det. I dagarna dog Jonathan Crombie, 48 år gammal, som gav gestalt åt Gilbert Blythe i tv-serien och filmen om Anne på Grönkulla. Anne Shirley var inte bara min första feministiska förebild som jag var riktigt medveten om, utan Gilbert Blythe var även en av mina första (och största) förälskelser. Det var därför mycket sorgligt att höra att Jonathan Crombie hastigt dött i så ung ålder och jag kunde givetvis inte låta bli att fälla en tår. Anne på Grönkulla är ju trots allt fortfarande den tv-serie/film som jag har sett allra flest gånger. Jag kan inte tröttna.

Eftersom jag själv egentligen inte har tid att skriva något annat än uppsatstext tänkte jag låta Sarah Larson tala även för mig. I The New Yorker har hon skrivit en fin text med titeln Why We Loved Gilbert Blythe.

/Sara

Anne och Gilbert.