Bästa läs- och skrivhelgen sedan sommarsemestern tog slut!

Etiketter

, ,

Jag hade laddat inför den här helgen. Jag skulle varken socialisera med andra än med min sambo, städa, tvätta eller ägna mig åt annan tidsödande aktivitet. Jag hade lovat mig själv.

Och jag höll löftet!

Jag har läst ut tre böcker: Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson, Under odjurspälsen av Klara Krantz och Vakuum av Mia Öström. Fina böcker alla tre, även om Under odjurspälsen var favoritboken under helgen. Det jag främst fastnade för var skildringen av Signes sexualitet – så bra skrivet! Att hon fick vara sugen på sex utan att veta om hon var kär, att hon ibland onanerade för att hon var kåt, ibland för att somna enklare och att hon fick tänka på sex i oväntade situationer på ett sätt som bara killar brukar beskrivas göra. Jag blev så inspirerad och ville genast själv börja skriva in onaniscener och sexscener i min tilltänkta ungdomsroman.

Och sedan. Sedan skrev jag faktiskt. Satt och pillade i mitt manus, skrev om sådant som jag ändrat om i huvudet (sådan tur att jag kom på att huvudpersonen inte alls går sista året på gymnasiet, utan redan har tagit studenten!), ritande mindmaps för alla de viktigaste karaktärerna osv. Eftersom jag inte har tid och ork att skriva så ofta tror jag att det lönar sig med ett grundmaterial som kan ge en snabb överblicksbild. Hela helgen har känts…rolig? Inte rolig, men oerhört givande. Jag känner mig tillfredsställd med att ha gjort det jag helst vill göra. Sådana här helger kommer så sällan. Som extra livskraft inför hösten!

/ Sara

20170910_134905

Min arbetsplats.

 

Annonser

Varför det är ett trösterikt faktum att Meg Rosoff var 46 år gammal när hon debuterade

Etiketter

I dagarna fyllde jag 27 år och är nu uppenbart närmre 30 än vad jag trodde att jag skulle vara på många år. Jag har nu blivit en sådan där heltidsarbetade vuxen, ständigt trött och med ständig tidsbrist. Det är därför det är ett sådant trösterikt faktum att Meg Rosoff var 46 år gammal när hon debuterande som romanförfattare. Det finns fler exempel, såklart, det är bara det att jag hade föresatt mig att skicka in åtminstone ett manus till förlag innan jag fyllde 30. Just nu känns det som ett omöjligt åtagande. När ska jag hinna? När ska jag orka? Efter dryga året som socialsekreterare på en och samma arbetsplats har jag dock kommit till insikt med att det där med prioriteringar är viktigare än någonsin. Skrivtiden är inte något som kommer flygandes utan att jag först frigör den. Desto svårare: hur frigör man ork? Tacksam för svar (obs! ”byt karriär/yrke” godtages ej).

/ Sara

meg-rosoff-portrait-hshmmregvuxxwnyllr2x

Meg Rosoff

Kulturkollos veckotema: Havet

Etiketter

, , ,

wpid-20150816_143938.jpg

Mitt bästa badställe.

Beskriv ditt förhållande till havet. Dela med dig av någon erfarenhet eller något minne.

Alla människor älskar havet. Det skulle jag också göra, när jag väl fick se det, trodde jag som liten. Jag är uppvuxen på landet mellan Jönköping och Gränna, på somrarna bodde vi i sommarstuga i en släktby i Östergötland, nära en liten badsjö. Länge trodde jag att det var Vättern som var havet. Jag minns en gång när jag var i åttaårsåldern och fick följa med en väns familj till en badstrand vid Vättern. Vågorna gick ganska höga och när jag förkunnade att ”det är som att bada i havet” skrattade hela den ofta solsemesterresande familjen gott. Jag hade vid detta tillfälle aldrig badat i havet, och faktiskt inte ens sett det på håll. När jag först gjorde det var jag tolv år, stod på en klippa på Orust och undrade vad det var som luktade så äckligt. Jag fick förklarat för mig att det var lukten av tång. Ack, så besviken jag blev. Hur många gånger hade jag inte läst om tångdoftande stränder i mina böcker! Kanske måste man kunna koppla samman tångdoften med nostalgiska minnen för att kunna uppskatta den. Idag bor jag i Trelleborg och tampas ständigt med min ambivalens inför tången. När bussen rullar in i Trelleborg undrar jag ibland fortfarande vem det är på bussen som har släppt sig. Tång för mig luktar mest som dasset på Tossehall, min barndoms lägergård.

Men när jag väl stod där på Orust som tolvåring och skulle bada i havet för första gången fanns ändå en stor förväntan inför det stundande doppet. Även det blev dock en besvikelse. Jag visste att havsvattnet skulle vara salt, men inte salt. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur man skulle kunna simma med öppna ögon under vattnet eller ens vilja doppa huvudet och riskera att få allt salt i munnen. Man skulle kunna säga att jag gillar havet bäst på avstånd. En solnedgång från en filt på Trelleborgs strand är fantastisk, men ska jag bada vill jag helst göra det i en sjö där man kan mata abborrar med mariekexsmulor och slippa illaluktande tångsörja.

Skriv om ett eller flera kulturella verk som handlar om havet på något sätt. Det kan vara en bok, en film, en tavla, en sång eller något annat.

Egentligen ska jag kanske säga att havet är bäst på film eller i en bok, för det är faktiskt så jag har uppskattat det mest. Då tänker jag främst på havet i vackra ordalag. Men sanningen är att jag är lite rädd för vatten och då är det ju inte konstigt om ett stort och vidsträckt hav ter sig mer skrämmande än en välutforskad insjö. Med anledning av detta kom jag främst att tänka på exempelvis John Ajvide Lindqvists Människohamnsom jag fortfarande inte har vågat läsa efter att det stått i bokhyllan i flera år. Nyligen köpte jag också Mats Strandbergs Färjan och jag misstänker att inte heller den skulle hjälpa till att bota min rädsla för vatten. En film som faktiskt har förvärrat min rädsla för vatten är Sphere från 1998, som handlar om en forskargrupp på en ubåt som ska undersöka ett förmodat rymdskepp. Jag såg när jag var runt tio och jag minns att den gav mig mardrömmar efteråt:

Hu. Nu tycker jag att vi avslutar med Tim Buckley och Song to the Siren:

/Sara

 

Nobelpristider

Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

En Nobelfavorit: Alice Munro.

Idag klockan 13.00 tillkännages vem som tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Man kan tycka vad man vill om hela cirkusen, men jag tycker trots allt att det är ganska spännande. Givetvis ger det status om man lyckats gissa rätt, eller om man i alla fall vid något tillfälle nämnt den aktuella författaren. Detta har hänt mig en gång och kommer förmodligen aldrig att hända igen. I alla fall inte på väldigt länge. Så länge kommer jag att fortsätta glädjas åt att Alice Munros noveller nu fått ännu större spridning och läses av människor som aldrig skulle tagit en Munro-bok i sin hand om det inte vore för 2013 års Nobelpris.

Men vem får då Nobelpriset i år? Ingen aning, förstås. Jag har ju några favoritförfattare som förmodligen aldrig kommer få något Nobelpris, som till exempel Joyce Carol Oates. Men vad gör väl det? Hon har redan fått stort erkännande och många läsare. Eller Margaret Atwood eller Joan Didion! Jag är medveten om att jag är begränsad i mitt läsande och att det inte kan vara en kvinna från Nordamerika varje år. Det finns ju så många fler författare där ute som förtjänar att lyftas fram. Det roligaste vore ju egentligen om någon som är okänd för mig uppmärksammans, så att jag får upptäcka nya författarskap. Kanske blir det någon av dem det talats om i flera år: Svetlana Aleksijevitj? Ngugi Wa Thiong’o? Philip Roth? Ko Un? Nawal El Saadawi? Eller Maryse Condé (som för övrigt ges ut på Leopard Förlag som Henning Mankell var med och startade)? Då kanske det äntligen blir av jag läser någon av de författare som stått på läslistan så länge utan att ha blivit lästa. På det sättet gör Nobelpriset i litteratur faktiskt skillnad. Jag hade nog faktiskt aldrig läst något av Patrick Modiano om det inte vore för förra årets pris.

Om några timmar vet vi! Kanske finns böckerna på lager, redo att placeras ut i högar i bokhandlarna. Kanske får vi vänta på en översättning.

/Sara

PS. Och hur ska de gå för Sara Danius? Äntligen får en kvinna träda ut genom dörrarna i Börssalen! DS.

Bokmässan 2015

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

wpid-20151001_130137.jpgTänk att det hanns med lite bokmässan ändå, trots intensivt sista-termin-plugg och nytt jobb. Välbehövligt, och inte minst kul med lite systerträff. Förutom diverse tillhörande sambos var vi fyra systrar som irrade runt med tunga bokkassar på mässgolvet i Göteborg (de tre bröderna lös med sin frånvaro).

Som vanligt är jag mest nöjd med mina bokinköp, men det är alltid kul att lyssna på författare och annat spännande folk. I Gilla Böckers monter passade jag på att övertala två av mina systrar att köpa Jandy Nelsons Jag ger dig solen (den tredje systern har redan fått den i födelsedagspresent). Jag träffade då även på Ada Wester (som fick höra att Gilla böcker är ett favoritförlag) och hon tipsade om Som stjärnor i natten av Jennifer Niven och lovade att den höll Gilla böcker-klass, även om den är utgiven på Lilla Piratförlaget. För övrigt ska det bli spännande att se vad sammanslagningen av Gilla böcker och Lilla Piratförlaget ska leda till. Så länge det fortsätts att ge ut Gilla böcker-böcker är jag nöjd.

Jag passade även på att få några av böckerna signerade (jippi!). Påpekade att Mats Strandbergs Färjan ju knappast kan få bättre reklam än att ha en blurb av Åsa Larsson på framsidan av boken, eller att Lisa Bjärbos Djupa ro inte kunde bli mer intressant efter att Katarina von Bredow under en författarstafett på Ung scen sa att ”om man ska läsa en ungdomsbok i höst så är det den här”. (Som om Mats Strandberg och Lisa Bjärbo inte redan var författare att hålla ögonen på.)

wpid-20150926_174001.jpg

Författarstefett: Salla Simukka, Moa Eriksson Sandberg, Katarina von Bredow och Lisa Bjärbo.

wpid-20151001_130442.jpg

Annat fint jag hittade på mässan var en bild med muminmotiv (som jag ska rama in), en Penguin-mugg (Wuthering Heights) och ett kortspel med barnbokskaraktärer. Sistnämnda ting är jag särskild nöjd med! Under min uppväxt har jag alltid spelat Cillas boklek, som är ett kortspel med olika klassiska bokkaraktärer (både svenska och utländska). Tyvärr finns den inte att få tag på någonstans längre (Eller?! Vet du något så hojta!), så Barnboksvännerna var minst sagt en tröst.

 

 

 

 

Här är hela bokmässeskörden som jag och min sambo W tillsammans fick ihop:

/Sara

wpid-20150926_150047_hdr.jpg

En timme med Gilla böcker. Jenny Jägerfeldt på scen.

wpid-20150926_123758.jpg

Mats Strandberg signerade och delade ut Marianne-karameller.

 

Jonathan Crombie 1966-2015

Etiketter

,

Jonathan Crombie som Gilbert Blythe.

Under våren har det hänt så mycket bokligt och jag har läst så många bra böcker, utan att jag har haft tid att skriva om något av det. I dagarna dog Jonathan Crombie, 48 år gammal, som gav gestalt åt Gilbert Blythe i tv-serien och filmen om Anne på Grönkulla. Anne Shirley var inte bara min första feministiska förebild som jag var riktigt medveten om, utan Gilbert Blythe var även en av mina första (och största) förälskelser. Det var därför mycket sorgligt att höra att Jonathan Crombie hastigt dött i så ung ålder och jag kunde givetvis inte låta bli att fälla en tår. Anne på Grönkulla är ju trots allt fortfarande den tv-serie/film som jag har sett allra flest gånger. Jag kan inte tröttna.

Eftersom jag själv egentligen inte har tid att skriva något annat än uppsatstext tänkte jag låta Sarah Larson tala även för mig. I The New Yorker har hon skrivit en fin text med titeln Why We Loved Gilbert Blythe.

/Sara

Anne och Gilbert.

 

Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart

Etiketter

Även om jag hade läst en hel del om Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart innan jag började läsa boken hade jag inga särskilda förväntningar på den. Detta trots priser, en massa prat om en oväntad twist, plötslig vändning etc. Jag lånade den helt enkelt på en spontan biblioteksrunda utan att fundera särskilt mycket över det. Förmodligen gav det helt rätt förutsättningar för min läsning av boken.

Handlingen kretsar kring Cady, medlem av en kvartett bestående av tre kusiner och en utböling till vän. Cady, Johnny, Mirren och Gat tillbringar varje sommar tillsammans på familjens Sinclairs privata ö, där morfar Sinclair basar och har byggt ett hus åt var och en av sina tre döttrar med familjer. Cady ska nu snart fylla arton år och vi får veta att sommaren då hon var femton hände något hemskt som förändrade hela hennes tillvaro. Alltsedan den sommaren drabbas Cady av hemska migränanfall, äter tunga mediciner och lider av oförklarliga minnesluckor. Det enda hon är säker på är att hon har råkat ut för något hemskt. Denna sommar är Cady tillbaka på familjen Sinclairs ö och ovanför sin säng sätter hon upp lappar med minnesfragment för att försöka kartlägga vad som egentligen hände den där sommaren. Minnena kommer långsamt tillbaka, för att slutligen vända hela världen upp och ned.

Sinclairs ö är ett exempel på en sluten värld för de privilegierade, där ingen utom utbölingen Gat tycks känna till namnen på tjänstefolket. För Cady och hennes kusiner är det på många sätt en paradisö. Ända tills det inte längre är det. Redan från början förstår läsaren att det här en berättelse där allt inte är vad det till synes verkar vara. Det är frustrerande att förstå att det viktigaste finns dolt under ytan, samtidigt som jag älskar mystiken. Det förhållandevis stora persongalleriet bjuder på komplexa karaktärer som bidrar lika mycket till mystiken som det okända som utspelade sig den femtonde sommaren. De flesta av karaktärerna bär på ganska osympatiska drag, från morfaderns självförhärligande och förakt för svaghet till Cadys mamma som säger till henne att bete sig ”normalt” när hon vet att ingenting längre är ”normalt” i Cadys liv. Gat är det dock lätt att tycka om. Han kommer utifrån, frångår normer inte bara genom att vara icke-vit amerikan. Det är Gat som öppnar upp Cadys ögon för den privilegierade värld hon är en del av. På så sätt är detta inte bara en roman om en hemlighet som måste få bli berättad, utan också en roman om vuxenblivande, om att lära sig att bilda egna uppfattningar och inte följa i familjens fotspår utan att våga ifrågasätta det invanda och traditionella.

Den sista delen av boken började jag läsa på bussen på väg hem efter en lång pluggdag på Lunds universitetsbibliotek. Det var då sanningen slutligen avslöjades och jag blev faktiskt så överrumplad att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna trots att jag satt på en överfull buss. Jag kände mig tvungen att slå ihop boken för att försöka samla mig och sedan läste jag inte klart förrän jag kom hem och kunde gråta/stirra ut i intet hur mycket jag ville utan att få undrande blickar.

Lockharts språk är för övrigt fantastiskt och bjuder ibland på en del mer prosalyriska partier, som till exempel här (s. 25):

 Jag hade kysst en betydelselös kille eller tre vid det laget.
Jag hade förlorat min pappa.
Jag hade kommit hit till ön från ett hus av tårar och osanningar
och jag  såg Gat
och jag såg rosen i hans hand,
och i den stunden, med solskenet som lyste på honom
genom fönstret,
med äpplena på köksbänken,
med doften av trä och hav i luften,
kallade jag det kärlek.

Det här är helt enkelt en lysande bok som ingen borde missa. Nu är det bara att hålla utkik efter Lockharts nästa bok, som även den ges ut i översättning av Carina Jansson på Lavender Lit: Den okända historien om Frankie Landau-Banks.

/Sara

 

Tomas Tranströmer 1931-2015

Etiketter

När det gäller Tomas Tranströmer har jag fortfarande en hel del kvar att upptäcka (som med poesi i största allmänhet). Under tiden jag gick på Skurups skrivarlinje började jag utveckla någon slags relation till poesi, som tidigare varit nästintill obefintlig. Tomas Tranströmer var naturligtvis en poet som kom på tal och en klasskamrat till mig hade honom som sin favoritförfattare, varpå Tranströmer-citat seglade förbi lite då och då. När han tilldelades Nobelpriset i litteratur var det idel glädje och körer av ”äntligen”. Alltsedan den tiden har jag läst Tranströmer lite sporadiskt, aldrig från pärm till pärm, utan mer lite som nedslag här och där. Och utan att vara särskilt beläst när det kommer till poesi kan jag förstå hans storhet som författare och poet.

De senaste dagarna har sociala medier och tidningssidor fyllts av några av Tranströmers allra finaste rader. Här är en av de dikter som jag själv tycker mycket om:

Ansikte mot ansikte

I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.

En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.

Ur Den halvfärdiga himlen (1962).

/Sara