Kulturkollos veckotema: Havet

Taggar

, , ,

wpid-20150816_143938.jpg

Mitt bästa badställe.

Beskriv ditt förhållande till havet. Dela med dig av någon erfarenhet eller något minne.

Alla människor älskar havet. Det skulle jag också göra, när jag väl fick se det, trodde jag som liten. Jag är uppvuxen på landet mellan Jönköping och Gränna, på somrarna bodde vi i sommarstuga i en släktby i Östergötland, nära en liten badsjö. Länge trodde jag att det var Vättern som var havet. Jag minns en gång när jag var i åttaårsåldern och fick följa med en väns familj till en badstrand vid Vättern. Vågorna gick ganska höga och när jag förkunnade att ”det är som att bada i havet” skrattade hela den ofta solsemesterresande familjen gott. Jag hade vid detta tillfälle aldrig badat i havet, och faktiskt inte ens sett det på håll. När jag först gjorde det var jag tolv år, stod på en klippa på Orust och undrade vad det var som luktade så äckligt. Jag fick förklarat för mig att det var lukten av tång. Ack, så besviken jag blev. Hur många gånger hade jag inte läst om tångdoftande stränder i mina böcker! Kanske måste man kunna koppla samman tångdoften med nostalgiska minnen för att kunna uppskatta den. Idag bor jag i Trelleborg och tampas ständigt med min ambivalens inför tången. När bussen rullar in i Trelleborg undrar jag ibland fortfarande vem det är på bussen som har släppt sig. Tång för mig luktar mest som dasset på Tossehall, min barndoms lägergård.

Men när jag väl stod där på Orust som tolvåring och skulle bada i havet för första gången fanns ändå en stor förväntan inför det stundande doppet. Även det blev dock en besvikelse. Jag visste att havsvattnet skulle vara salt, men inte salt. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur man skulle kunna simma med öppna ögon under vattnet eller ens vilja doppa huvudet och riskera att få allt salt i munnen. Man skulle kunna säga att jag gillar havet bäst på avstånd. En solnedgång från en filt på Trelleborgs strand är fantastisk, men ska jag bada vill jag helst göra det i en sjö där man kan mata abborrar med mariekexsmulor och slippa illaluktande tångsörja.

Skriv om ett eller flera kulturella verk som handlar om havet på något sätt. Det kan vara en bok, en film, en tavla, en sång eller något annat.

Egentligen ska jag kanske säga att havet är bäst på film eller i en bok, för det är faktiskt så jag har uppskattat det mest. Då tänker jag främst på havet i vackra ordalag. Men sanningen är att jag är lite rädd för vatten och då är det ju inte konstigt om ett stort och vidsträckt hav ter sig mer skrämmande än en välutforskad insjö. Med anledning av detta kom jag främst att tänka på exempelvis John Ajvide Lindqvists Människohamnsom jag fortfarande inte har vågat läsa efter att det stått i bokhyllan i flera år. Nyligen köpte jag också Mats Strandbergs Färjan och jag misstänker att inte heller den skulle hjälpa till att bota min rädsla för vatten. En film som faktiskt har förvärrat min rädsla för vatten är Sphere från 1998, som handlar om en forskargrupp på en ubåt som ska undersöka ett förmodat rymdskepp. Jag såg när jag var runt tio och jag minns att den gav mig mardrömmar efteråt:

Hu. Nu tycker jag att vi avslutar med Tim Buckley och Song to the Siren:

/Sara

 

Nobelpristider

Taggar

, , , , , , , , , , , ,

En Nobelfavorit: Alice Munro.

Idag klockan 13.00 tillkännages vem som tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Man kan tycka vad man vill om hela cirkusen, men jag tycker trots allt att det är ganska spännande. Givetvis ger det status om man lyckats gissa rätt, eller om man i alla fall vid något tillfälle nämnt den aktuella författaren. Detta har hänt mig en gång och kommer förmodligen aldrig att hända igen. I alla fall inte på väldigt länge. Så länge kommer jag att fortsätta glädjas åt att Alice Munros noveller nu fått ännu större spridning och läses av människor som aldrig skulle tagit en Munro-bok i sin hand om det inte vore för 2013 års Nobelpris.

Men vem får då Nobelpriset i år? Ingen aning, förstås. Jag har ju några favoritförfattare som förmodligen aldrig kommer få något Nobelpris, som till exempel Joyce Carol Oates. Men vad gör väl det? Hon har redan fått stort erkännande och många läsare. Eller Margaret Atwood eller Joan Didion! Jag är medveten om att jag är begränsad i mitt läsande och att det inte kan vara en kvinna från Nordamerika varje år. Det finns ju så många fler författare där ute som förtjänar att lyftas fram. Det roligaste vore ju egentligen om någon som är okänd för mig uppmärksammans, så att jag får upptäcka nya författarskap. Kanske blir det någon av dem det talats om i flera år: Svetlana Aleksijevitj? Ngugi Wa Thiong’o? Philip Roth? Ko Un? Nawal El Saadawi? Eller Maryse Condé (som för övrigt ges ut på Leopard Förlag som Henning Mankell var med och startade)? Då kanske det äntligen blir av jag läser någon av de författare som stått på läslistan så länge utan att ha blivit lästa. På det sättet gör Nobelpriset i litteratur faktiskt skillnad. Jag hade nog faktiskt aldrig läst något av Patrick Modiano om det inte vore för förra årets pris.

Om några timmar vet vi! Kanske finns böckerna på lager, redo att placeras ut i högar i bokhandlarna. Kanske får vi vänta på en översättning.

/Sara

PS. Och hur ska de gå för Sara Danius? Äntligen får en kvinna träda ut genom dörrarna i Börssalen! DS.

Bokmässan 2015

Taggar

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

wpid-20151001_130137.jpgTänk att det hanns med lite bokmässan ändå, trots intensivt sista-termin-plugg och nytt jobb. Välbehövligt, och inte minst kul med lite systerträff. Förutom diverse tillhörande sambos var vi fyra systrar som irrade runt med tunga bokkassar på mässgolvet i Göteborg (de tre bröderna lös med sin frånvaro).

Som vanligt är jag mest nöjd med mina bokinköp, men det är alltid kul att lyssna på författare och annat spännande folk. I Gilla Böckers monter passade jag på att övertala två av mina systrar att köpa Jandy Nelsons Jag ger dig solen (den tredje systern har redan fått den i födelsedagspresent). Jag träffade då även på Ada Wester (som fick höra att Gilla böcker är ett favoritförlag) och hon tipsade om Som stjärnor i natten av Jennifer Niven och lovade att den höll Gilla böcker-klass, även om den är utgiven på Lilla Piratförlaget. För övrigt ska det bli spännande att se vad sammanslagningen av Gilla böcker och Lilla Piratförlaget ska leda till. Så länge det fortsätts att ge ut Gilla böcker-böcker är jag nöjd.

Jag passade även på att få några av böckerna signerade (jippi!). Påpekade att Mats Strandbergs Färjan ju knappast kan få bättre reklam än att ha en blurb av Åsa Larsson på framsidan av boken, eller att Lisa Bjärbos Djupa ro inte kunde bli mer intressant efter att Katarina von Bredow under en författarstafett på Ung scen sa att ”om man ska läsa en ungdomsbok i höst så är det den här”. (Som om Mats Strandberg och Lisa Bjärbo inte redan var författare att hålla ögonen på.)

wpid-20150926_174001.jpg

Författarstefett: Salla Simukka, Moa Eriksson Sandberg, Katarina von Bredow och Lisa Bjärbo.

wpid-20151001_130442.jpg

Annat fint jag hittade på mässan var en bild med muminmotiv (som jag ska rama in), en Penguin-mugg (Wuthering Heights) och ett kortspel med barnbokskaraktärer. Sistnämnda ting är jag särskild nöjd med! Under min uppväxt har jag alltid spelat Cillas boklek, som är ett kortspel med olika klassiska bokkaraktärer (både svenska och utländska). Tyvärr finns den inte att få tag på någonstans längre (Eller?! Vet du något så hojta!), så Barnboksvännerna var minst sagt en tröst.

 

 

 

 

Här är hela bokmässeskörden som jag och min sambo W tillsammans fick ihop:

/Sara

wpid-20150926_150047_hdr.jpg

En timme med Gilla böcker. Jenny Jägerfeldt på scen.

wpid-20150926_123758.jpg

Mats Strandberg signerade och delade ut Marianne-karameller.

 

Jonathan Crombie 1966-2015

Taggar

,

Jonathan Crombie som Gilbert Blythe.

Under våren har det hänt så mycket bokligt och jag har läst så många bra böcker, utan att jag har haft tid att skriva om något av det. I dagarna dog Jonathan Crombie, 48 år gammal, som gav gestalt åt Gilbert Blythe i tv-serien och filmen om Anne på Grönkulla. Anne Shirley var inte bara min första feministiska förebild som jag var riktigt medveten om, utan Gilbert Blythe var även en av mina första (och största) förälskelser. Det var därför mycket sorgligt att höra att Jonathan Crombie hastigt dött i så ung ålder och jag kunde givetvis inte låta bli att fälla en tår. Anne på Grönkulla är ju trots allt fortfarande den tv-serie/film som jag har sett allra flest gånger. Jag kan inte tröttna.

Eftersom jag själv egentligen inte har tid att skriva något annat än uppsatstext tänkte jag låta Sarah Larson tala även för mig. I The New Yorker har hon skrivit en fin text med titeln Why We Loved Gilbert Blythe.

/Sara

Anne och Gilbert.

 

Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart

Taggar

Även om jag hade läst en hel del om Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart innan jag började läsa boken hade jag inga särskilda förväntningar på den. Detta trots priser, en massa prat om en oväntad twist, plötslig vändning etc. Jag lånade den helt enkelt på en spontan biblioteksrunda utan att fundera särskilt mycket över det. Förmodligen gav det helt rätt förutsättningar för min läsning av boken.

Handlingen kretsar kring Cady, medlem av en kvartett bestående av tre kusiner och en utböling till vän. Cady, Johnny, Mirren och Gat tillbringar varje sommar tillsammans på familjens Sinclairs privata ö, där morfar Sinclair basar och har byggt ett hus åt var och en av sina tre döttrar med familjer. Cady ska nu snart fylla arton år och vi får veta att sommaren då hon var femton hände något hemskt som förändrade hela hennes tillvaro. Alltsedan den sommaren drabbas Cady av hemska migränanfall, äter tunga mediciner och lider av oförklarliga minnesluckor. Det enda hon är säker på är att hon har råkat ut för något hemskt. Denna sommar är Cady tillbaka på familjen Sinclairs ö och ovanför sin säng sätter hon upp lappar med minnesfragment för att försöka kartlägga vad som egentligen hände den där sommaren. Minnena kommer långsamt tillbaka, för att slutligen vända hela världen upp och ned.

Sinclairs ö är ett exempel på en sluten värld för de privilegierade, där ingen utom utbölingen Gat tycks känna till namnen på tjänstefolket. För Cady och hennes kusiner är det på många sätt en paradisö. Ända tills det inte längre är det. Redan från början förstår läsaren att det här en berättelse där allt inte är vad det till synes verkar vara. Det är frustrerande att förstå att det viktigaste finns dolt under ytan, samtidigt som jag älskar mystiken. Det förhållandevis stora persongalleriet bjuder på komplexa karaktärer som bidrar lika mycket till mystiken som det okända som utspelade sig den femtonde sommaren. De flesta av karaktärerna bär på ganska osympatiska drag, från morfaderns självförhärligande och förakt för svaghet till Cadys mamma som säger till henne att bete sig ”normalt” när hon vet att ingenting längre är ”normalt” i Cadys liv. Gat är det dock lätt att tycka om. Han kommer utifrån, frångår normer inte bara genom att vara icke-vit amerikan. Det är Gat som öppnar upp Cadys ögon för den privilegierade värld hon är en del av. På så sätt är detta inte bara en roman om en hemlighet som måste få bli berättad, utan också en roman om vuxenblivande, om att lära sig att bilda egna uppfattningar och inte följa i familjens fotspår utan att våga ifrågasätta det invanda och traditionella.

Den sista delen av boken började jag läsa på bussen på väg hem efter en lång pluggdag på Lunds universitetsbibliotek. Det var då sanningen slutligen avslöjades och jag blev faktiskt så överrumplad att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna trots att jag satt på en överfull buss. Jag kände mig tvungen att slå ihop boken för att försöka samla mig och sedan läste jag inte klart förrän jag kom hem och kunde gråta/stirra ut i intet hur mycket jag ville utan att få undrande blickar.

Lockharts språk är för övrigt fantastiskt och bjuder ibland på en del mer prosalyriska partier, som till exempel här (s. 25):

 Jag hade kysst en betydelselös kille eller tre vid det laget.
Jag hade förlorat min pappa.
Jag hade kommit hit till ön från ett hus av tårar och osanningar
och jag  såg Gat
och jag såg rosen i hans hand,
och i den stunden, med solskenet som lyste på honom
genom fönstret,
med äpplena på köksbänken,
med doften av trä och hav i luften,
kallade jag det kärlek.

Det här är helt enkelt en lysande bok som ingen borde missa. Nu är det bara att hålla utkik efter Lockharts nästa bok, som även den ges ut i översättning av Carina Jansson på Lavender Lit: Den okända historien om Frankie Landau-Banks.

/Sara

 

Tomas Tranströmer 1931-2015

Taggar

När det gäller Tomas Tranströmer har jag fortfarande en hel del kvar att upptäcka (som med poesi i största allmänhet). Under tiden jag gick på Skurups skrivarlinje började jag utveckla någon slags relation till poesi, som tidigare varit nästintill obefintlig. Tomas Tranströmer var naturligtvis en poet som kom på tal och en klasskamrat till mig hade honom som sin favoritförfattare, varpå Tranströmer-citat seglade förbi lite då och då. När han tilldelades Nobelpriset i litteratur var det idel glädje och körer av ”äntligen”. Alltsedan den tiden har jag läst Tranströmer lite sporadiskt, aldrig från pärm till pärm, utan mer lite som nedslag här och där. Och utan att vara särskilt beläst när det kommer till poesi kan jag förstå hans storhet som författare och poet.

De senaste dagarna har sociala medier och tidningssidor fyllts av några av Tranströmers allra finaste rader. Här är en av de dikter som jag själv tycker mycket om:

Ansikte mot ansikte

I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.

En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.

Ur Den halvfärdiga himlen (1962).

/Sara

Nina LaCour x2: Jag går dit du går & Inte vem som helst

Taggar

Härom veckan besökte jag Trelleborgs bibliotek och fyllde på förrådet med ungdomsböcker. Jag passade då på att låna Jag går dit du går och Inte vem som helst av den amerikanska YA-författaren Nina LaCour, som jag hört en hel del bra om.

Jag började med att läsa Inte vem som helst (hennes andra bok) och kände mig ganska nöjd, utan att vara direkt överväldigad. Den handlar om Colby som precis slutat high school och som ska ut med Bev och några andra kompisar på en liten bandturné. Efter turnén ska en av dem börja på college, en ska återgå till high school, medan Colby och Bev ska till Europa och resa runt innan de bestämmer sig för vad de vill göra sedan. Problemet är bara att Bev, som Colby dessutom länge varit hemligt kär i, har bestämt sig för att ändå gå på college och strunta i deras sedan länge planerade Europaresa. Så nu står Colby där utan att veta vad han ska göra det kommande året och utan att veta hur han ska ta sig igenom turnén tillsammans med Bev som svikit honom så. Under tiden vännerna reser runt i folkabussen och besöker platser de tidigare inte ens visste existerade och möter intressanta människor, låter LaCour läsaren stegvis lära känna de olika karaktärerna. Det är mycket fina porträtt (inte bara Colby och Bev), även om jag ändå inte kan komma ifrån känslan att jag aldrig riktigt kommer nära, liksom upplever en distans till karaktärerna. Likväl är det väl genomarbetade karaktärer, komplexa och allt igenom mänskliga. Det bränner bara inte riktigt till.

Jag går dit du går är LaCours debut, som handlar om Caitlin som just ska påbörja andra året i high school. Det första året slutade med att hennes bästa vän Ingrid oväntat begick självmord och allt sedan dess har Caitlin levt i ett vakum. När jag läser den här boken upplever jag det som jag jag saknade med Inte vem som helst: det känns angeläget, intimt, det bränner till. Till en början förstår man att Caitlin lever i total ensamhet efter att hennes bästa vän försvunnit och att hon har två omtänksamma föräldrar som gör allt de kan för att försöka hjälpa henne igenom sorgen. Men det räcker inte. Ingenting är som det var förut. Inte ens fotoläraren miss Delani, som Caitlin och Ingrid båda tyckt så mycket om, bryr sig om Caitlin längre. Kanske för att det hela tiden var Ingrid som var den mest begåvade fotografen av dem båda. Men tillbaka till skolan måste Caitlin ändå och medan hon trevar sig fram lär hon känna nya människor som kommer att få stor betydelse för hur hon tar sig vidare. Samtidigt som man följer Caitlin får man även lära känna Sigrid genom hennes dagbok som Caitlin flera månader efter självmordet hittar under sin säng. Också här lyckas LaCour med att berätta om komplexa och allt igenom mänskliga personer. Hela berättelsen och Caitlins sorgearbete känns väldigt realistiskt skildrade. De nyfunna vännerna Dylan och Tyler är mycket älskvärda, liksom Caitlins omtänksamma föräldrar. Och jag kan inte annat än älska hur Caitlin upplever och tänker kring fotograferandet och hur hon alldeles själv snickrar sig en trädkoja. Mitt i all sorg lyckas LaCour förmedla en känsla av välbehövligt hopp.

Så för att sammanfatta: Inte vem som helst var bra, men Jag går dit du går var bättre. Båda är dock mycket läsvärda och jag ser fram emot att läsa LaCours tredje roman Everything Leads to You.

/Sara

Jordstorm av Mons Kallentoft

Taggar

Senaste Malin Fors-deckaren Vindsjälar tyckte jag var den svagaste hittills och jag skrev bland annat så här om den:

Förutom att jag finner mordhistorien platt, tycker jag också att karaktärsutvecklingen känns lite klen. Malin, Tove – till och med Zeke och Karim – står liksom och stampar på samma ställe. Det är som om jag hela tiden väntar på att de ska ta ett ”nästa steg” som inte kommer att komma förrän i nästa bok. Det känns helt enkelt som en mellanbok, där både handlingen och karaktärsutvecklingen går på sparlåga. Fast trots det är jag fortfarande väldigt förtjust i både Malin och Tove, och jag hoppas verkligen att de ska få nytt liv i nästkommande bok. Små planteringar, som att Corren-journalisten Daniel åter träder in i Malins värld, får mig att känna mig hoppfull.

Och jag hade rätt! Det blev bättre i nästkommande bok, alltså i Jordstorm. Själva kriminalhistorien börjar med att en tidigare, men numera omvänd, Sverigedemokrat hittas mördad. Ungefär samtidigt försvinner den sextonåriga Nadja, intelligent och frispråkig tjej på vänsterkanten. Under berättelsens gång tvingas Malin Fors och hennes kollegor leta efter en brutal mördare (för morden ÄR brutala) samtidigt som de söker samband och ledtrådar som kan hjälpa dem att hitta Nadja innan det är försent. Kallentoft behandlar teman som rasism, extremism och hämnd, och fortsätter därmed trenden med att skriva om aktuella och politiska samhällsfenomen (i föregående bok handlade det ju som bekant om vinster i välfärden). Som vanligt tycker jag dock inte att det är där den största spänningen ligger (även om många deckarfantaster kanske inte skulle hålla med mig). Istället njuter jag av att det händer grejer på karaktärsfronten. Som ovan nämnt tyckte jag att Vindsjälar var en mellanbok när det gällde karaktärsutvecklingen, men i Jordstorm är det annorlunda. Malin tampas med sitt liv som nykter med ständigt alkoholsug och Tove har rest till Kongo för att volontärarbeta när hon plötsligt anmäls saknad, vilket gör livet än svårare att hantera för Malin. Samtidigt bygger Malin lite motvilligt vidare på sin relation med Corren-journalisten Daniel. Daniel som jag tycker allt bättre om och hoppas att Malin ska hålla fast vid. Dessutom har vi den intressanta nykomlingen Elin i polisgänget som visar stort potential för polisarbete och Börje som börjar gå vidare efter att ha förlorat sin fru efter en plågsam sjukdomstid. Ingen står längre och stampar. Persongalleriet är levande och jag känner mig mer inspirerad att läsa vidare om Malin Fors än på länge.

/Sara

Fangirl av Rainbow Rowell

Taggar

Förväntningarna var höga på Fangirl efter att jag i höstas läst och förälskat mig i Rainbow Rowells Eleanor & Park. Nå, så hur blev utfallet? Jo, jag tyckte faktiskt väldigt mycket om den här med! Även om de var väldigt olika.

Förlaget beskriver boken såhär:

Cath and Wren are identical twins, and until recently they did absolutely everything together. Now they’re off to university and Wren’s decided she doesn’t want to be one half of a pair any more – she wants to dance, meet boys, go to parties and let loose. It’s not so easy for Cath. She’s horribly shy and has always buried herself in the fan fiction she writes, where she always knows exactly what to say and can write a romance far more intense than anything she’s experienced in real life.

Without Wren Cath is completely on her own and totally outside her comfort zone. She’s got a surly room-mate with a charming, always-around boyfriend, a fiction-writing professor who thinks fan fiction is the end of the civilized world, a handsome classmate who only wants to talk about words . . . And she can’t stop worrying about her dad, who’s loving and fragile and has never really been alone.

Now Cath has to decide whether she’s ready to open her heart to new people and new experiences, and she’s realizing that there’s more to learn about love than she ever thought possible . . .

Cath är alltså bokens huvudperson och Wren hennes tvillingsyster som bestämt sig för att de behöver ”separerara sig” när de börjar vid universitetet, för att på så sätt kunna ses som två olika personer och inte det eviga tvillingparet. Wren begär att få dela rum med någon annan än Cath, samtidigt som hon testar allt som universitetsvärlden har att erbjuda. Cath är dock inte särskilt road av situationen. Hon tvingas dela rum med någon hon inte känner och som är hennes totala motsats – Reagan. Reagan visar sig dock inte vara så illa, trots all sin I-don’t-give-a-fuck-kantighet. Jag är faktiskt mycket förtjust i hur Reagan tillåts vara tuff och vågad, snygg och tilldragande, men ändå inte går under den rådande skönhetsnormen. Så här beskrivs hon vid ett tillfälle (s. 68):

Reagan wore eyeliner all the way around her eyes. Like a hard-ass Kate Middleton. And even though she was bigger than most girls – big hips, big chest, wide shoulders – she carried herself like she was exactly the size everyone else wanted to be. And everyone else went along with it – including Levi, and all the other guys who hung out in their room while Reagan finished getting ready.

Cath är däremot hopplöst osäker, och för att inte säga ointresserad av universitetslivet. Hon vill mest bara vara i fred och skriva fanfiction (som 30 000 läsare per inlägg ivrigt sitter och väntar på) om sin favoritkaraktär Simon Snow. Det är dock svårare än hon väntat sig att skriva med med allt som pågår runt omkring henne. Särskilt när Reagan kommer och går som hon vill, ständigt med Levi släpandes i hälarna, och när Wren undviker att ens prata med henne och deras instabila pappa sitter ensam hemma utan någon som håller koll på att han äter ordentligt och jobbar lagom. Cath stannar i sitt korridorsrum så mycket som möjligt och lyckas till och med undvika matsalen en längre tid genom att livnära sig på protein bars. Men så småningom börjar allt såklart att förändras.

Jag tycker om hur Rowell låter Cath utvecklas långsamt och trevande, någon snabb eller fullständig förvandling hade aldrig varit realistisk. Och just att Rowell fortsätter att låta Cath vara den hon är, samtidigt som Cath vågar släppa in fler människor i sitt liv och röra sig lite utanför sin bekvämlighetszon, är något som jag uppskattar väldig mycket. Liksom att den spirande kärlekshistorien tillåts vara lika trevande och präglad av Caths osäkerhet som resten av berättelsen. Jag identifierar mig verkligen med Cath – jag är Cath på så många sätt! Jag kan knappt minnas att jag någonsin läst en bok där jag känt mig så hemma i huvudpersonens osäkerhet. Vanligtvis går osäkerheten ut på att den ska upphöra eller nästan helt försvinna, men här får Cath fortsätta att känna sig osäker (som man ju kan göra!) även om hon har fattat beslut om att satsa på relationen, ta del av världen även utanför fanfictionvärlden etc. Att Rowell beskriver Cath som så passionerad rörande sitt skrivande är också härligt att läsa om. Trots att det ”bara är fanfiction” tas det på allvar och ges betydelse.  En annan förtjusande karaktär är förstås Levi. När han tillåts vara snäll, rolig, mysig – helt enkelt en schysst kille – kan jag inte låta bli att njuta lite extra. Det är så ofta som killar framställs som allt det där, samtidigt som de måste ha något lite farligt eller utmanade över sig ändå. Ibland är en schysst kille bara en schysst kille. Men det betyder ju inte att några relationer blir självklara eller enkla för den sakens skull.

Egentligen är det enda som jag hakar upp mig på de långa Simon Snow-partierna (alltså Caths fanfiction). Visst, Caths skrivande är viktigt för berättelsen och stunderna då hon har högläsning ur det som hon själv skrivit är smått magiska, men jag hade inte behövt så mycket Simon Snow för att tycka det (kanske det till och med förtar en del av känslan). Även de återkommande korta styckena i slutet av kapitlen tycker jag faktiskt känns överflödiga. Jag inbillar mig alltså att jag hade förstått Caths kärlek till Simon Snow och hennes fanfiction lika bra även utan de långa och många partierna. Men vad vet jag. Jo, att det här helt säkert, och trots allt, är en underbar bok. Läsläsläs!

/Sara

”Things I Can Say About MFA Writing Programs Now That I No Longer Teach in One”

Taggar

Ryan Boudinot berättar här vad han har lärt sig av att ha undervisat i creative writing under lång tid. Han skriver bland annat:

If you aren’t a serious reader, don’t expect anyone to read what you write.

Without exception, my best students were the ones who read the hardest books I could assign and asked for more. One student, having finished his assigned books early, asked me to assign him three big novels for the period between semesters.Infinite Jest, 2666, and Gravity’s Rainbow, I told him, almost as a joke. He read all three and submitted an extra-credit essay, too. That guy was the Real Deal.

Conversely, I’ve had students ask if I could assign shorter books, or—without a trace of embarrassment—say they weren’t into ”the classics” as if ”the classics” was some single, aesthetically consistent genre. Students who claimed to enjoy ”all sorts” of books were invariably the ones with the most limited taste. One student, upon reading The Great Gatsby (for the first time! Yes, a graduatestudent!), told me she preferred to read books ”that don’t make me work so hard to understand the words.” I almost quit my job on the spot.

Intressant läsning, tycker jag som gammal skrivarelev (även om två år på folkhögskola inte riktigt kan jämföras med ett ”master of fine arts creative-writing program” såklart). Så vad ska man tycka om det Boudinot säger? Några spontana tankar eller åsikter?

/Sara