Etiketter

, , , , ,

Se där! En bokförälskelse! För drygt ett år sedan läste jag Jellicoe Road, Tell the Wolves I’m Home och The Fault in our Stars för första gången. Därefter har jag läst och älskat Eleanor & Park och nu alltså Himlen börjar här av Jandy Nelson.

Himlen börjar här handlar om sjuttonåriga Lennie som försöker manövrera sig fram i ett hav av känslor av sorg, saknad, skam, åtrå och förälskelse. Det är ingen lätt uppgift, precis som det aldrig är. Lennies två år äldre syster Bailey dör i en plötslig hjätattack och kvar finns Lennie, utom sig av sorg i deras gemensamma flickrum Sanctum. Medan Lennies mormor målar tavlor i grönt och vårdar sin trädgård, och morbror Big röker gräs och bättrar på sitt rykte som casanova, skriver Lennie dikter som hon lämnar efter sig varhelst hon går. Några hafsigt nedklottrade ord på ett godispapper, en pappersmugg, en toalettdörr, ett papper som hon begraver under jord eller sten eller sprider med vinden, skriver hon sig igenom dagarna av sorg och saknad. Ingenting kan någonsin bli vad det har varit. Inte ens bästa vännen Sarah, som klär sig i svart, läser Sartre och Simone de Beauvoir, kan förstå. Den finns ingen som förstår att Baileys död genomsyrar allt som är. Fast kanske ändå, lite grann. Baileys lika förtvivlade pojkvän Toby fortsätter att hälsa på Lennie och hennes mormor och morbror, och någonting dem emellan är annorlunda, förändras på ett sätt som Lennie inte förstår. Och så en dag sitter det musikaliska geniet och halvfransosen Joe Fontaine på samma orkesterövning som Lennie och ytterligare en förändring i hennes liv tar sin början. Bailey är död men Lennie går runt med en massa förtärande och förbjudna känslor som får världen att explodera.

Om jag var en person som brukade säga ”wow” vore det här ett lägligt tillfälle att använda just det ordet. Jag slukade boken under en dag (igår, faktiskt) och kände mig sorgsen när den var slut. Det är alltid ett bra tecken när man känner så. Jag älskar att ge mig in i en läsning utan särskilt mycket förkunskap eller förväntningar för att sedan bli knockad. Jandy Nelson skriver så fint om saknaden efter systern Bailey och jag är mycket förtjust i hennes sätt att väva in Lennies dikter som berättar om deras gemensamma liv och livet därefter. Ett smakprov:

Vad vill ni ha till middag, flickor?
Vad tycker ni om min nya målning, flickor?
Vad ska ni göra på lördag, flickor?
Har ni ledigt från skolan nu, flickor?
Jag har inte sett till flickorna idag.
Jag sa till dem att skynda sig.
Var är de, flickorna?
Flickor, glöm inte matsäcken!
Kom hem senast klockan elva
och glöm det där med att bada – det är kallt ute, flickor.
Kommer flickorna Walker på festen?
Flickorna Walker var nere vid floden ikväll.
Får se om flickorna Walker är hemma ikväll.

(På väggen i Baileys garderob.)

Det är så mycket jag tycker om med boken. Mitt hjärta bultar i kapp med klarinettspelande Lennie som har läst Svindlande höjder 23 gånger och jag älskar hennes galna men kärleksfulla hippiemormor och hippiemorbror. Och Joe porträtteras också fint med sina klippande ögonfransar och all sin självsäkerhet och osäkerhet. Himlen börjar här berör mig på djupet med sin samtidigt unika som klassiska historia, sina annorlunda karaktärer och varierande svulstiga och återhållsamma språk, utan att på något sätt vara svårläst. Jag tycker om hur Nelson beskriver alla stora och svåra känslor, hur hon vågar slå på stort rent språkligt, som så många ofta är är rädda att göra (jag tänker mig att det är ganska amerikanskt att våga slå på stort). Jag är nog faktiskt ett ganska stort fan av svulstighet när det görs på ett balanserat och nyanserat sätt. Och precis som solen kan lyckas tränga igenom mörka depressionsmoln emellanåt, låter Nelson Lennie få vada genom sorgen samtidigt som livet glimtar till med åtrå, kärleksrus och ljuva toner av musik som får hjärtat att lätta för ett ögonblick.

Om någon annan, precis som jag hade, har missat den här pärlan: läs den! Bara läs den. Själv har jag redan varit på bibblan för att låna Nelsons andra roman Jag ger dig solen. Denna gång är förväntningarna på en helt annan nivå, men jag hoppas och tror att Nelson fortsatt lika talangfullt.

/Sara

PS. Gilla böcker kan man ju förresten inte annat än gilla – vilken fin utgivning! Just nu längtar jag efter att få läsa Melina Marchettas fantasyroman Ett folk utan land (Finnikin of the Rock) som kommer i översättning i maj. DS.

Annonser