Etiketter

, , ,

Sonen är den andra romanen skriven av amerikanen Phillip Meyer, men den första av honom som jag har läst. Den har fått fin kritik både i USA och England och har redan utropats som en framtida klassiker. Meyer har dessutom blivit utsedd till en av de tjugo mest intressanta författarna under fyrtio av tidskriften The New Yorker.

Men boken då? Jo, den utspelar sig i Texas via patriarken Eli McCullough/Översten, sonen Peter McCulloughs dagböcker och, så småningom, matriarken Jeanne Anne McCullough, sondotter till Peter. Låter det lite rörigt? Faktum är att samtidigt som Meyer på många sätt lyckas hålla ihop berättelsen på ett skickligt sätt, är den många gånger lite rörig, inte minst när det kommer till alla karaktärer man ska hålla reda på. Hursomhelst: Nybyggarpojken Eli tillfångatas som trettonåring av comancher, efter att först ha fått se sin mamma och syster våldtas och mördas. Även brodern mister livet och snart finner sig Eli ensam i världen och måste anpassa sig till ett liv bland indianer. Detta är den del av boken som jag tycker bäst om och Eli är egentligen den enda karaktären som jag hyser några djupare känslor för. När comancherna hotas av krig, svält och sjukdom får Eli möjlighet att återvända till de vita, för att så småningom bli den patriark som lägger grunden för en olje- och boskapsdynasti.

Genom Peter McCullough får vi möta ett annat perspektiv på det liv som Eli byggt upp. Peter ska förvalta ett arv han många gånger har svårt att förhålla sig till. Han lider samvetskval efter att ha blivit vittne till en massaker på en grannfamilj och ifrågasätter mer och mer sättet hans familj utövar sin makt på. Genom dagboksanteckningar berättar Peter ”den sanna” berättelsen om sin familj. Peters dotterdotter Jeanne Anne (och tillika dotterdottersdotter till Eli) är släktens nästa arvtagare och den nutida matriark som utökar förmögenheten genom att alltmer satsa på oljefyndigheter i USA såväl som i Mellanöstern. Jeanne Anne tvingas inte bara axla ett imperium, utan även att som kvinna slå sig fram i värld som domineras av män och där misstron mot henne till en början är stor.

Berättelsen sträcker sig från 1830-tal till nutid och är en berättelse om hur ett familjeimperium får sin födelse under historisk period då en nybyggarkultur breder ut sig och indianstammarna trängs undan och så gott som utrotas, samtidigt som spanjorer och mexikanare förlorar den makt och de markområden de hittills lyckats ta till sina. Det är en brutal berättelse där den gemensamma nämnaren för de olika huvudpersonerna är en tillvaro fylld av våld, samvetslöshet och ständig strävan efter makt, rikedom och något mer. Just våldet blir mig ibland övermäktigt. Det är människor som våldtas, torteras och mördas i en lång kavalkad. De ständiga skalperingarna – som utförs av både stamfolk, mexikanare och vita nybyggare – känns overkliga. Hur är det möjligt att kunna behandla människor på ett sådant brutalt vis? Jag frågar mig om vapenbeskrivningarna och våldsskildringarna är mindre stötande för en amerikansk läsare, med tanke på USA:s våldsamma historia som både ligger närmare i tiden än vår egna våldsamma historia och dessutom på många sätt fortfarande är aktuell. Amerikaners relation till vapen är en helt annat än den jag som svensk har till vapen. Därtill praktiseras fortfarande dödsstraff i USA och krig har inte statusen av att vara en historisk företeelse. I Sonen gör våldet ingen till en vinnare, men det är heller aldrig ifrågasatt. Det bara är.

Emellanåt kan jag inte låta bli att tycka att det blir lite långrandigt. Det hade definitivt inte gjort något om en del partier hade strukits – och det säger jag som tegelstensälskare och icke-vän av strykningar. Meyer tycker om att bre ut sig och översättaren Niclas Nilsson har med all säkerhet haft fullt sjå med att få till de detaljrika beskrivningarna av miljön och indiankulturen. Som helhet blir det dock en imponerande framställning och en episk berättelse med stort E. I slutändan måste jag också säga att jag har svårt att riktigt känna för några andra än comancherna. Även de använder ett överdrivet våld, men det är åtminstone våld som används för stammens överlevnad och för att skydda de sina, inte för att bygga makt och rikedom på samma sätt som de vita. En något förenklad bild kan det tyckas, och så är det säkerligen också. Kanske är de bara offer för sin tid. Men trots allt var det USA:s ursprungsbefolkning som blev de stora förlorarna på USA:s tillblivelse.

/Sara

PS. Under tiden jag läste boken och samtidigt tittade på The Walking Dead envisades jag hela tiden med alla kalla tv-seriekaraktären Guvernören för Översten (som ju Eli även kallas i boken). DS.

 

 

 

Annonser