Nina LaCour x2: Jag går dit du går & Inte vem som helst

Etiketter

Härom veckan besökte jag Trelleborgs bibliotek och fyllde på förrådet med ungdomsböcker. Jag passade då på att låna Jag går dit du går och Inte vem som helst av den amerikanska YA-författaren Nina LaCour, som jag hört en hel del bra om.

Jag började med att läsa Inte vem som helst (hennes andra bok) och kände mig ganska nöjd, utan att vara direkt överväldigad. Den handlar om Colby som precis slutat high school och som ska ut med Bev och några andra kompisar på en liten bandturné. Efter turnén ska en av dem börja på college, en ska återgå till high school, medan Colby och Bev ska till Europa och resa runt innan de bestämmer sig för vad de vill göra sedan. Problemet är bara att Bev, som Colby dessutom länge varit hemligt kär i, har bestämt sig för att ändå gå på college och strunta i deras sedan länge planerade Europaresa. Så nu står Colby där utan att veta vad han ska göra det kommande året och utan att veta hur han ska ta sig igenom turnén tillsammans med Bev som svikit honom så. Under tiden vännerna reser runt i folkabussen och besöker platser de tidigare inte ens visste existerade och möter intressanta människor, låter LaCour läsaren stegvis lära känna de olika karaktärerna. Det är mycket fina porträtt (inte bara Colby och Bev), även om jag ändå inte kan komma ifrån känslan att jag aldrig riktigt kommer nära, liksom upplever en distans till karaktärerna. Likväl är det väl genomarbetade karaktärer, komplexa och allt igenom mänskliga. Det bränner bara inte riktigt till.

Jag går dit du går är LaCours debut, som handlar om Caitlin som just ska påbörja andra året i high school. Det första året slutade med att hennes bästa vän Ingrid oväntat begick självmord och allt sedan dess har Caitlin levt i ett vakum. När jag läser den här boken upplever jag det som jag jag saknade med Inte vem som helst: det känns angeläget, intimt, det bränner till. Till en början förstår man att Caitlin lever i total ensamhet efter att hennes bästa vän försvunnit och att hon har två omtänksamma föräldrar som gör allt de kan för att försöka hjälpa henne igenom sorgen. Men det räcker inte. Ingenting är som det var förut. Inte ens fotoläraren miss Delani, som Caitlin och Ingrid båda tyckt så mycket om, bryr sig om Caitlin längre. Kanske för att det hela tiden var Ingrid som var den mest begåvade fotografen av dem båda. Men tillbaka till skolan måste Caitlin ändå och medan hon trevar sig fram lär hon känna nya människor som kommer att få stor betydelse för hur hon tar sig vidare. Samtidigt som man följer Caitlin får man även lära känna Sigrid genom hennes dagbok som Caitlin flera månader efter självmordet hittar under sin säng. Också här lyckas LaCour med att berätta om komplexa och allt igenom mänskliga personer. Hela berättelsen och Caitlins sorgearbete känns väldigt realistiskt skildrade. De nyfunna vännerna Dylan och Tyler är mycket älskvärda, liksom Caitlins omtänksamma föräldrar. Och jag kan inte annat än älska hur Caitlin upplever och tänker kring fotograferandet och hur hon alldeles själv snickrar sig en trädkoja. Mitt i all sorg lyckas LaCour förmedla en känsla av välbehövligt hopp.

Så för att sammanfatta: Inte vem som helst var bra, men Jag går dit du går var bättre. Båda är dock mycket läsvärda och jag ser fram emot att läsa LaCours tredje roman Everything Leads to You.

/Sara

Annonser

Jordstorm av Mons Kallentoft

Etiketter

Senaste Malin Fors-deckaren Vindsjälar tyckte jag var den svagaste hittills och jag skrev bland annat så här om den:

Förutom att jag finner mordhistorien platt, tycker jag också att karaktärsutvecklingen känns lite klen. Malin, Tove – till och med Zeke och Karim – står liksom och stampar på samma ställe. Det är som om jag hela tiden väntar på att de ska ta ett ”nästa steg” som inte kommer att komma förrän i nästa bok. Det känns helt enkelt som en mellanbok, där både handlingen och karaktärsutvecklingen går på sparlåga. Fast trots det är jag fortfarande väldigt förtjust i både Malin och Tove, och jag hoppas verkligen att de ska få nytt liv i nästkommande bok. Små planteringar, som att Corren-journalisten Daniel åter träder in i Malins värld, får mig att känna mig hoppfull.

Och jag hade rätt! Det blev bättre i nästkommande bok, alltså i Jordstorm. Själva kriminalhistorien börjar med att en tidigare, men numera omvänd, Sverigedemokrat hittas mördad. Ungefär samtidigt försvinner den sextonåriga Nadja, intelligent och frispråkig tjej på vänsterkanten. Under berättelsens gång tvingas Malin Fors och hennes kollegor leta efter en brutal mördare (för morden ÄR brutala) samtidigt som de söker samband och ledtrådar som kan hjälpa dem att hitta Nadja innan det är försent. Kallentoft behandlar teman som rasism, extremism och hämnd, och fortsätter därmed trenden med att skriva om aktuella och politiska samhällsfenomen (i föregående bok handlade det ju som bekant om vinster i välfärden). Som vanligt tycker jag dock inte att det är där den största spänningen ligger (även om många deckarfantaster kanske inte skulle hålla med mig). Istället njuter jag av att det händer grejer på karaktärsfronten. Som ovan nämnt tyckte jag att Vindsjälar var en mellanbok när det gällde karaktärsutvecklingen, men i Jordstorm är det annorlunda. Malin tampas med sitt liv som nykter med ständigt alkoholsug och Tove har rest till Kongo för att volontärarbeta när hon plötsligt anmäls saknad, vilket gör livet än svårare att hantera för Malin. Samtidigt bygger Malin lite motvilligt vidare på sin relation med Corren-journalisten Daniel. Daniel som jag tycker allt bättre om och hoppas att Malin ska hålla fast vid. Dessutom har vi den intressanta nykomlingen Elin i polisgänget som visar stort potential för polisarbete och Börje som börjar gå vidare efter att ha förlorat sin fru efter en plågsam sjukdomstid. Ingen står längre och stampar. Persongalleriet är levande och jag känner mig mer inspirerad att läsa vidare om Malin Fors än på länge.

/Sara

Fangirl av Rainbow Rowell

Etiketter

Förväntningarna var höga på Fangirl efter att jag i höstas läst och förälskat mig i Rainbow Rowells Eleanor & Park. Nå, så hur blev utfallet? Jo, jag tyckte faktiskt väldigt mycket om den här med! Även om de var väldigt olika.

Förlaget beskriver boken såhär:

Cath and Wren are identical twins, and until recently they did absolutely everything together. Now they’re off to university and Wren’s decided she doesn’t want to be one half of a pair any more – she wants to dance, meet boys, go to parties and let loose. It’s not so easy for Cath. She’s horribly shy and has always buried herself in the fan fiction she writes, where she always knows exactly what to say and can write a romance far more intense than anything she’s experienced in real life.

Without Wren Cath is completely on her own and totally outside her comfort zone. She’s got a surly room-mate with a charming, always-around boyfriend, a fiction-writing professor who thinks fan fiction is the end of the civilized world, a handsome classmate who only wants to talk about words . . . And she can’t stop worrying about her dad, who’s loving and fragile and has never really been alone.

Now Cath has to decide whether she’s ready to open her heart to new people and new experiences, and she’s realizing that there’s more to learn about love than she ever thought possible . . .

Cath är alltså bokens huvudperson och Wren hennes tvillingsyster som bestämt sig för att de behöver ”separerara sig” när de börjar vid universitetet, för att på så sätt kunna ses som två olika personer och inte det eviga tvillingparet. Wren begär att få dela rum med någon annan än Cath, samtidigt som hon testar allt som universitetsvärlden har att erbjuda. Cath är dock inte särskilt road av situationen. Hon tvingas dela rum med någon hon inte känner och som är hennes totala motsats – Reagan. Reagan visar sig dock inte vara så illa, trots all sin I-don’t-give-a-fuck-kantighet. Jag är faktiskt mycket förtjust i hur Reagan tillåts vara tuff och vågad, snygg och tilldragande, men ändå inte går under den rådande skönhetsnormen. Så här beskrivs hon vid ett tillfälle (s. 68):

Reagan wore eyeliner all the way around her eyes. Like a hard-ass Kate Middleton. And even though she was bigger than most girls – big hips, big chest, wide shoulders – she carried herself like she was exactly the size everyone else wanted to be. And everyone else went along with it – including Levi, and all the other guys who hung out in their room while Reagan finished getting ready.

Cath är däremot hopplöst osäker, och för att inte säga ointresserad av universitetslivet. Hon vill mest bara vara i fred och skriva fanfiction (som 30 000 läsare per inlägg ivrigt sitter och väntar på) om sin favoritkaraktär Simon Snow. Det är dock svårare än hon väntat sig att skriva med med allt som pågår runt omkring henne. Särskilt när Reagan kommer och går som hon vill, ständigt med Levi släpandes i hälarna, och när Wren undviker att ens prata med henne och deras instabila pappa sitter ensam hemma utan någon som håller koll på att han äter ordentligt och jobbar lagom. Cath stannar i sitt korridorsrum så mycket som möjligt och lyckas till och med undvika matsalen en längre tid genom att livnära sig på protein bars. Men så småningom börjar allt såklart att förändras.

Jag tycker om hur Rowell låter Cath utvecklas långsamt och trevande, någon snabb eller fullständig förvandling hade aldrig varit realistisk. Och just att Rowell fortsätter att låta Cath vara den hon är, samtidigt som Cath vågar släppa in fler människor i sitt liv och röra sig lite utanför sin bekvämlighetszon, är något som jag uppskattar väldig mycket. Liksom att den spirande kärlekshistorien tillåts vara lika trevande och präglad av Caths osäkerhet som resten av berättelsen. Jag identifierar mig verkligen med Cath – jag är Cath på så många sätt! Jag kan knappt minnas att jag någonsin läst en bok där jag känt mig så hemma i huvudpersonens osäkerhet. Vanligtvis går osäkerheten ut på att den ska upphöra eller nästan helt försvinna, men här får Cath fortsätta att känna sig osäker (som man ju kan göra!) även om hon har fattat beslut om att satsa på relationen, ta del av världen även utanför fanfictionvärlden etc. Att Rowell beskriver Cath som så passionerad rörande sitt skrivande är också härligt att läsa om. Trots att det ”bara är fanfiction” tas det på allvar och ges betydelse.  En annan förtjusande karaktär är förstås Levi. När han tillåts vara snäll, rolig, mysig – helt enkelt en schysst kille – kan jag inte låta bli att njuta lite extra. Det är så ofta som killar framställs som allt det där, samtidigt som de måste ha något lite farligt eller utmanade över sig ändå. Ibland är en schysst kille bara en schysst kille. Men det betyder ju inte att några relationer blir självklara eller enkla för den sakens skull.

Egentligen är det enda som jag hakar upp mig på de långa Simon Snow-partierna (alltså Caths fanfiction). Visst, Caths skrivande är viktigt för berättelsen och stunderna då hon har högläsning ur det som hon själv skrivit är smått magiska, men jag hade inte behövt så mycket Simon Snow för att tycka det (kanske det till och med förtar en del av känslan). Även de återkommande korta styckena i slutet av kapitlen tycker jag faktiskt känns överflödiga. Jag inbillar mig alltså att jag hade förstått Caths kärlek till Simon Snow och hennes fanfiction lika bra även utan de långa och många partierna. Men vad vet jag. Jo, att det här helt säkert, och trots allt, är en underbar bok. Läsläsläs!

/Sara

”Things I Can Say About MFA Writing Programs Now That I No Longer Teach in One”

Etiketter

Ryan Boudinot berättar här vad han har lärt sig av att ha undervisat i creative writing under lång tid. Han skriver bland annat:

If you aren’t a serious reader, don’t expect anyone to read what you write.

Without exception, my best students were the ones who read the hardest books I could assign and asked for more. One student, having finished his assigned books early, asked me to assign him three big novels for the period between semesters.Infinite Jest, 2666, and Gravity’s Rainbow, I told him, almost as a joke. He read all three and submitted an extra-credit essay, too. That guy was the Real Deal.

Conversely, I’ve had students ask if I could assign shorter books, or—without a trace of embarrassment—say they weren’t into ”the classics” as if ”the classics” was some single, aesthetically consistent genre. Students who claimed to enjoy ”all sorts” of books were invariably the ones with the most limited taste. One student, upon reading The Great Gatsby (for the first time! Yes, a graduatestudent!), told me she preferred to read books ”that don’t make me work so hard to understand the words.” I almost quit my job on the spot.

Intressant läsning, tycker jag som gammal skrivarelev (även om två år på folkhögskola inte riktigt kan jämföras med ett ”master of fine arts creative-writing program” såklart). Så vad ska man tycka om det Boudinot säger? Några spontana tankar eller åsikter?

/Sara

 

Jandy Nelson och besattheten

Etiketter

 

Jag och Jandy Nelson – kärlek vid första ögonkastet. I den här intervjun berättar hon lite om skrivprocessen när hon skrev Jag ger dig solenBland annat om hur det var att skriva om Noah och Jude och försöka hålla isär rösterna och perspektiven:

That said, I realized early on the best way to keep the voices/worlds/perspectives of each twin from blending and to make sure each narrative had propulsion was to write each twin’s story separately. So I wrote Noah’s narrative start to finish (locking Jude’s file while I was working on Noah’s story) and then wrote Jude’s narrative start to finish (keeping Noah’s file locked). This took about two and a half years. Then I started weaving the narratives together and praying (like hell!) it would work and working on streamlining the story as a whole (I think I cut 50,000 words at that point). The whole process took about three and a half years, but it really was like writing three novels in one.

Vilket arbete! Men så bra det blev också!

/Sara

Internationella kvinnodagen och Jag ger dig solen av Jandy Nelson

Etiketter

, , , ,

Herregud, jag har blivit Jandy Nelson-frälst. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Hela dagen har jag legat kvar i sängen för att läsa klart Jag ger dig solen. Och sedan för att genast läsa om valda stycken. Jag åt frukost klockan fem som i 17:00 (tack och lov att jag är vuxen och får göra som jag själv vill). Egentligen hade jag tänkt engagera mig i internationella kvinnodagen på något sätt idag, men Jandy Nelson kom liksom i vägen (eller i vägen, som Tahere Mafis Juliette skulle tänka). Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg som på något sätt berör kvinnors villkor i världen, kanske med koppling till litteraturen, förmodligen det. Istället fastnade jag i sängen innesluten i en av de vackraste och sorgsnaste världarna.

När jag nyss gick igenom min Läst 2015-lista insåg jag att av nitton lästa böcker och tio lyssnade ljudböcker så var endast två av författarna män: Patrick Modiano och Mats Strandberg (som dessutom skrev boken tillsammans med Sara Bergmark Elfgren). Detta har inte varit ett särskilt medvetet val, inte alls faktiskt. Jag tänkte att det kanske mest berodde på mitt romanceläsningsprojekt, men ärligt talat så läste jag inte så många manliga författare förra året heller. Jag får väl börja överväga kvotering. Hursomhelst kan jag ju passa på att lyfta fram en kvinnlig författare jag ser upp till så här på internationella kvinnodagen. Mitt val faller på…nu blir alla förvånade…Jandy Nelson!

Vanligtvis burkar det vara så kallade starka kvinnor eller kvinnor som skriver om så kallade starka kvinnor som lyfts fram en dag som denna. Starka kvinnor i all ära, men jag tänker att alldeles vanliga dödliga kvinnor också går bra att lyfta fram. Kvinnor som är mer än starka, som är starka, svaga, sårbara, glada, ledsna, kåta, kära, förbannade, irriterade, busiga, flörtiga, intelligenta, begåvade, påhittiga, passionerade, självständiga, beroende, otillräckliga, fullkomliga och allt det där andra som de flesta människor är vid ett eller annat tillfälle. I Nelsons Jag ger dig solen finns sådana kvinnor i form av en farmor, en mamma och en tonårig Jude, och jag älskar dem allihopa. Om jag ska vara rättvis beskrivs de manliga karaktärerna på samma sätt, de är lika mycket starka och svaga, allt om vartannat, fram och tillbaka, upp och ned i livets berg- och dalbana. Hon skriver om människor som de flesta människor är. Mångsidiga. Komplexa. Svåra att beskriva utifrån några få karaktärsdrag.

Jag ger dig solen handlar om tvillingarna NoahochJude. De är olika som natt och dag, men lika evigt förbundna vid varandra. Vem vet egentligen var den andra tar vid och den andra slutar? Rent fysiskt är det inte så svårt att se; Noah är tillbakadragen och lever för att fylla sitt skissblock och målar hela tiden i huvudet, Jude är utåtriktad och våghalsig och älskar att stå på surfbrädan tillsammans med de äldre surfkillarna. Men rent själsligt är de varandra nära hela tiden. Ända tills livet sakta börjar förändras. Båda två kämpar om sin konstälskande mammas och lite frånvarande pappas uppmärksamhet och gillande. Båda två jobbar med sina arbetsprover för att komma in på en intilliggande konstskola som deras mamma hemskt gärna vill att de ska gå på. Båda två träffar dessutom i hemlighet varsin kille som får dem att känna saker de aldrig någonsin känt tidigare. På olika sätt får detta ödesdigra konsekvenser för hur de kommer att leva de kommande åren i sina liv. Framför allt efter att den stora tragedin har inträffat.

Nelson skriver så fint om kärlek och lidande, konst och passion. Precis som i Himlen börjar här är karaktärerna oförglömliga. Noah som målar ögonblickliga självporträtt i varje ny situation, Jude som slaviskt följer sin döda farmors vidskepliga bibel för att sedan resonera med hennes spöke, meteoritsamlande Brian, Oscar med sin kamera och motorcykel, Guillermo med sina vackra och skrämmande skulpturer. Åh. Berättelsen läggs fram som ett pussel, där Noah och Jude växelvis, i dåtid och nutid, får berätta sin historia i crescendo för att allt på slutet skickligt ska träda fram som en färdig bild. Allt är så levande och jag känner mig hela tiden närvarande i berättelsen, kastad fram och tillbaka mellan svindlande djup och himlastormande känslor.

Ibland undrar jag om jag någonsin ska finna den här totala läsupplevelsen i skönlitteraturen för vuxna. Kanske har vuxna som skriver för vuxna ibland en benägenhet att krångla till saker och ting, stänga in de stora känslorna för att de inte ska verka för uppenbara, naiva eller fulkulturiga? Nej, det tror jag väl egentligen inte. Men faktum är att det är i ungdomslitteraturen de flesta av mina största läsupplevelser finns. I många år har jag nu bara läst ”vuxenlitteratur” för att på senare år blanda upp det med ungdomslitteratur som jag av någon anledning kom ifrån (trodde att det inte var meningen att jag skulle läsa det längre?). Det är författare som Jandy Nelson som får mig att inse hur dumt det är att tro att man någonsin blir för gammal för någon sorts litteratur – böcker för unga, böcker för äldre, böcker för gamla, är bara böcker. Och böcker är ju som bekant det bästa som finns i hela världen. Med Jag ger dig solen har Nelson återigen fått mig golvad. Min läslust och kreativa hunger når ända upp till himlen och solen. Jag älskar det.

Okej, egentligen ville jag bara säga att det här en bok som alla borde läsa. Den är fantastisk.

/Sara

Himlen börjar här av Jandy Nelson

Etiketter

, , , , ,

Se där! En bokförälskelse! För drygt ett år sedan läste jag Jellicoe Road, Tell the Wolves I’m Home och The Fault in our Stars för första gången. Därefter har jag läst och älskat Eleanor & Park och nu alltså Himlen börjar här av Jandy Nelson.

Himlen börjar här handlar om sjuttonåriga Lennie som försöker manövrera sig fram i ett hav av känslor av sorg, saknad, skam, åtrå och förälskelse. Det är ingen lätt uppgift, precis som det aldrig är. Lennies två år äldre syster Bailey dör i en plötslig hjätattack och kvar finns Lennie, utom sig av sorg i deras gemensamma flickrum Sanctum. Medan Lennies mormor målar tavlor i grönt och vårdar sin trädgård, och morbror Big röker gräs och bättrar på sitt rykte som casanova, skriver Lennie dikter som hon lämnar efter sig varhelst hon går. Några hafsigt nedklottrade ord på ett godispapper, en pappersmugg, en toalettdörr, ett papper som hon begraver under jord eller sten eller sprider med vinden, skriver hon sig igenom dagarna av sorg och saknad. Ingenting kan någonsin bli vad det har varit. Inte ens bästa vännen Sarah, som klär sig i svart, läser Sartre och Simone de Beauvoir, kan förstå. Den finns ingen som förstår att Baileys död genomsyrar allt som är. Fast kanske ändå, lite grann. Baileys lika förtvivlade pojkvän Toby fortsätter att hälsa på Lennie och hennes mormor och morbror, och någonting dem emellan är annorlunda, förändras på ett sätt som Lennie inte förstår. Och så en dag sitter det musikaliska geniet och halvfransosen Joe Fontaine på samma orkesterövning som Lennie och ytterligare en förändring i hennes liv tar sin början. Bailey är död men Lennie går runt med en massa förtärande och förbjudna känslor som får världen att explodera.

Om jag var en person som brukade säga ”wow” vore det här ett lägligt tillfälle att använda just det ordet. Jag slukade boken under en dag (igår, faktiskt) och kände mig sorgsen när den var slut. Det är alltid ett bra tecken när man känner så. Jag älskar att ge mig in i en läsning utan särskilt mycket förkunskap eller förväntningar för att sedan bli knockad. Jandy Nelson skriver så fint om saknaden efter systern Bailey och jag är mycket förtjust i hennes sätt att väva in Lennies dikter som berättar om deras gemensamma liv och livet därefter. Ett smakprov:

Vad vill ni ha till middag, flickor?
Vad tycker ni om min nya målning, flickor?
Vad ska ni göra på lördag, flickor?
Har ni ledigt från skolan nu, flickor?
Jag har inte sett till flickorna idag.
Jag sa till dem att skynda sig.
Var är de, flickorna?
Flickor, glöm inte matsäcken!
Kom hem senast klockan elva
och glöm det där med att bada – det är kallt ute, flickor.
Kommer flickorna Walker på festen?
Flickorna Walker var nere vid floden ikväll.
Får se om flickorna Walker är hemma ikväll.

(På väggen i Baileys garderob.)

Det är så mycket jag tycker om med boken. Mitt hjärta bultar i kapp med klarinettspelande Lennie som har läst Svindlande höjder 23 gånger och jag älskar hennes galna men kärleksfulla hippiemormor och hippiemorbror. Och Joe porträtteras också fint med sina klippande ögonfransar och all sin självsäkerhet och osäkerhet. Himlen börjar här berör mig på djupet med sin samtidigt unika som klassiska historia, sina annorlunda karaktärer och varierande svulstiga och återhållsamma språk, utan att på något sätt vara svårläst. Jag tycker om hur Nelson beskriver alla stora och svåra känslor, hur hon vågar slå på stort rent språkligt, som så många ofta är är rädda att göra (jag tänker mig att det är ganska amerikanskt att våga slå på stort). Jag är nog faktiskt ett ganska stort fan av svulstighet när det görs på ett balanserat och nyanserat sätt. Och precis som solen kan lyckas tränga igenom mörka depressionsmoln emellanåt, låter Nelson Lennie få vada genom sorgen samtidigt som livet glimtar till med åtrå, kärleksrus och ljuva toner av musik som får hjärtat att lätta för ett ögonblick.

Om någon annan, precis som jag hade, har missat den här pärlan: läs den! Bara läs den. Själv har jag redan varit på bibblan för att låna Nelsons andra roman Jag ger dig solen. Denna gång är förväntningarna på en helt annan nivå, men jag hoppas och tror att Nelson fortsatt lika talangfullt.

/Sara

PS. Gilla böcker kan man ju förresten inte annat än gilla – vilken fin utgivning! Just nu längtar jag efter att få läsa Melina Marchettas fantasyroman Ett folk utan land (Finnikin of the Rock) som kommer i översättning i maj. DS.

Nattliga skriverier

Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

Det är uppenbarligen ett intensivt sista år på min socionomutbildning. Allting går i ett; dagtid häckar jag på Socialhögskolan i Lund, nattetid knåpar jag på personliga brev som skickas till Skånes alla hörn och längtar efter utvecklande och spännande sommarjobb (som ju också är ganska livsviktiga, rent ekonomiskt).

wpid-wp-1425517533120.jpegEmellanåt hinner dock både läsa och lyssna på en hel del böcker, otroligt nog. Mitt lilla romanceläsningsprojekt fortlöper och så småningom kommer väl lite tankar kring det. Hittills har 2015 levererat rent siffermässigt: 27 lästa/lyssnande böcker! Och bäst hittills är helt klart Tahere Mafis Shatter Me-serie. Juliette är en ny hjältinna bredvid Katniss Everdeen att älska och beundra. Nu har jag dessutom påbörjat Jandy Nelsons Himlen börjar här som också verkar lovande. YA funkar alltid, lyckas väcka den allra dödaste läslusten till liv.

wpid-wp-1425517546327.jpegAnnars längtar mest mitt kreativa jag efter mer (sammanhållande)skrivtid för skönlitterära projekt. Hur gör alla författare för att få sina böcker skrivna? Ett mysterium. Alla som lyckas avsluta en roman – även om den sedan blir liggandes i byrålådan eller upprepade gånger refuseras – borde få medalj. När (NÄR) jag lyckas ska jag banne mig se till att jag får medalj.

Jag avslutar med att bifoga ett par suddiga bokreabilder (som om det var nödvändigt att köpa fler böcker när hyllorna redan svämmar över).

/Sara

Läsprojekt: romance

Etiketter

, , , ,

Oj, det vad det skrivs uppsatser på löpande band just nu. Ändå hinner jag läsa en del annat än kurslitteratur (dock utan att hinna skriva om det). Det tycks som om jag helt spontant har inlett något slags romanceprojekt. Det hela började med att jag kände mig förföljd av den där 50 Shades of Grey-trailern som dyker upp överallt och plötsligt kände jag mig lite utanför och hopplöst efter. Egentligen är jag inte den som är avigt inställd mot romantiska böcker eller filmer – snarare tvärtom – men jag har helt enkelt förhållit mig skeptiskt till denna hysteri och låtit bli att ta mig an böckerna. Nu är det slut med det. Jag påbörjade E L James Femtio nyanser av honom i undersökningssyfte, vilket nu har lett till att jag utforskar vidare i romancegenren. Eftersom det handlar om lättlästa böcker (i alla fall de jag hittills har läst) går det rätt fort att läsa och för tillfället läser jag Sylvia Days Crossfireserie som inleds med För dig blottad, samtidigt som jag lyssnar på Simona Ahrnstedts De skandalösa som ljudbok. Vi får se vart denna förkovring leder… Hursomhelst återkommer jag med lite reflektioner kring mitt romanceläsande så fort jag skrivit klart mitt paper och har mer tid över åt att formulera mina tankar. Så länge kan jag säga att min tonårs Harlequinjag har genomgått en pånyttfödelse. Frågan är huruvida detta jag stannar kvar eller skrider vidare.

Om det är någon som har något intressant att delge om romancegenren får ni gärna lämna en kommentar. Är du skeptisk eller entusiastisk? Har du exempel på normbrytande kärleks- och sexskildringar? Har du en favoritförfattare inom genren? Döljer du kanske de avslöjande omslagen med pocketskydd när du läser offentligt? Vågar du berätta om du är en romancefantast eller håller du det för dig själv? (Varför skulle man inte våga berätta?!)  Det finns så mycket spännande att diskutera! Och lämna gärna lästips! Som alltid.

/Sara