Etiketter

, ,

En solig sommardag blir den sextonåriga Laurel vittne till en fasansfull händelse i familjens trädgård i det idylliska Suffolk. Ett brott begås, men hon förstår inte riktigt vad det är som sker och familjen talar aldrig mer om saken.

Som vuxen är Laurel en firad skådespelerska men hon bär ständigt den mörka hemligheten inom sig. När så hennes mor närmar sig livets slut bestämmer sig Laurel för att söka sanningen. Plågad av minnena från den där dagen för femtio år sedan, återvänder hon till föräldrahemmet. Hon börjar pussla ihop bitarna i en dramatisk historia som sträcker sig tillbaka till andra världskriget. Det är berättelsen om tre främlingar från skilda världar – Laurels mor Dorothy, Vivien och Jimmy – som av en händelse möts i London och vilkas liv blir ödesdigert sammanflätade. Den sanna historien visar sig vara långt mer omskakande än Laurel någonsin kunnat föreställa sig.

Förlagets beskrivning av En välbevarad hemlighet (översättning: Ann Björkhem) är nog för att få mig på fall: familjehemligheter, London, sammanflätade öden via 30-tal, 60-tal och nutid – vad är det att inte tycka om? Kanske en del, trots allt. Den första boken jag läste av Kate Morton var I det förflutna, på rekommendation av min mamma. Jag måste medge att jag till en början var rätt skeptisk och det främst på grund av bokomslaget, som påminde mig om mina tonårsdagars läsning av böcker typen Nora Roberts. Man får självklart tycka vad man vill om Roberts, men för min del är hon ett avslutat kapitel. Men så fel jag hade om I det förflutna! Den visade sig vara en alldeles förträfflig roman full av romantik och mystik, familjehemligheter, engelska slott och engagerande karaktärer. Mycket av det känns igen i En välbevarad hemlighet, men det är något som gör att jag inte faller lika hårt för den här boken. Även om bokens huvudperson Laurel och övriga karaktärer haft minst sagt händelserika liv, blir jag inte lika drabbad av dem som av karaktärerna i föregående roman. På något sätt får jag känslan av att Morton snärjt in sig lite i sin egen berättelse, satsat lite för hårt på en spännande och oväntad intrig, så att hon mitt i allt glömde bort att lägga lika mycket krut på karaktärerna. Det är nämligen det som Morton gör alla bäst; hon skriver personporträtt som engagerar och skildrar miljöer på ett förförande vis. Förutom att jag denna gång inte blir lika förförd då. Men eftersom den finns två Morton-böcker som jag fortfarande inte läst förväntar jag mig att det finns mer av det goda kvar. Därtill hoppas jag att Morton hittar tillbaka till det hon är bäst på till nästa bok, för jag längtar redan efter att få läsa den.

/Sara

PS. Under läsningens gång fick krigsskildringen av London mig flera gånger att tänka på Sarah Waters The Night Watch. Inte för att böckerna på något sätt är lika, men det är något med Londonlivet under andra världskriget som fascinerar mig. Hursomhelst är The Night Watch en mycket läsvärd bok, med finesser som exempelvis omvänd kronologi.

Annonser