Etiketter

Alla mina somrar har jag tillbringat strax söder om Linköping och senare delen av mina uppväxt bodde jag också där året runt. Medan jag gick i gymnasiet kom Mons Kallentoft med sina första Malin Fors-deckare som utspelar sig i Linköping med omnejd. Alltsedan dess har jag mer eller mindre känt mig tvingad att läsa varje ny bok i serien. För hur spännande är det inte att läsa en roman -en deckare alldeles särskilt – som utspelar sig i en välbekant miljö? För mig får i alla fall boken en helt annan verklighetsförankring.

Med sju Malin Fors-deckare i bagaget måste jag säga att jag fortfarande tycker om de två första böckerna allra bäst (Midvinterblod och Sommardöden). Då kändes Kallentofts stil fortfarande så ny, helt olik många andra deckarförfattares (fast vad vet egentligen jag om det, jag som knappt läser deckare). Jag tyckte faktiskt att själva mordgåtan var spännande, samtidigt som jag mest var intresserad av Malin, dottern Tove och alla de andra karaktärernas komplicerade liv. Mitt största problem med Vindsjälar är att jag varken är särskilt intresserad av mordhistorien eller Malin eller någon annan. Att Kallentoft väljer att bygga sin historia runt ett äldreboende – Keruben – i händerna på besparingsivrande Hans Morelia som tänker sälja vårdinrättningen för en fantasisumma utan en tanke på hur det påverkar människorna som bor och jobbar där, tycker jag om. Det är som en undersökning av vad besparingsmani och vinstmaximeringshets i välfärden gör med oss människor; hur det påverkar personalen som drabbas av åtstramningar, de boende som får sin livskvalitet försämrad, men även de som gör de stora vinsterna på den ökande privatiseringen. På så sätt är boken väldigt angelägen. Hur många är vi inte som oroar oss för våra nära och kära och utvecklingen som pågår i välfärdssverige?

Vad det gäller mordhistorien tycker jag att den faller lite platt, trots det engagerande ämnet. Ganska snart bildade jag mig en uppfattning om vem som var mördaren, vilket sedan även visade sig stämma. Jag tror dessutom att det är ganska talande att jag var mer intresserad att få veta vad som orsakade den ovälkomna stanken i Malins lägenhet, än vad som egentligen skett på Keruben där åldringen Konrad Karlsson hittats hängd. Ibland får jag känslan av att Kallentoft varit för ivrig att skriva en berättelse om vinster i välfärden, att han helt enkelt glömt bort att klura till det. Samhällskritiken hade kunnat vara lika tydlig även om den inte var lika tydligt utskriven. Förutom att jag finner mordhistorien platt, tycker jag också att karaktärsutvecklingen känns lite klen. Malin, Tove – till och med Zeke och Karim – står liksom och stampar på samma ställe. Det är som om jag hela tiden väntar på att de ska ta ett ”nästa steg” som inte kommer att komma förrän i nästa bok. Det känns helt enkelt som en mellanbok, där både handlingen och karaktärsutvecklingen går på sparlåga. Fast trots det är jag fortfarande väldigt förtjust i både Malin och Tove, och jag hoppas verkligen att de ska få nytt liv i nästkommande bok. Små planteringar, som att Corren-journalisten Daniel åter träder in i Malins värld, får mig att känna mig hoppfull.

En annan sak jag tänkt på är det här med elementen som ligger till grund för den ”nya” Malin Fors-serien. Känns det inte lite krystat? Vindsjälar ska ju uppenbarligen ha ett tema på luft, men den där sommarstormen som ska komma vad tillför egentligen den och vad är den i jämförelse med de tidigare extremvädren som rått i böckerna? Jag blir nyfiken på hur Kallentoft behandlar temana när han skriver. Känner han sig någonsin forcerad, som om han målat in sig ett hörn när han hela tiden måste förhålla sig till temat? Eller känner han sig utmanad, eller kanske ledd av temat genom sitt skrivande?

Till sist vill jag utbrista ÄNTLIGEN! Som jag har väntat på att få besöka Bosses Glassbar i en Kallentoft-deckare – denna institution i Linköping. Och när det väl händer får glassköparen välja två av de smaker som jag själv brukar välja: blåbär och After Eight. Har du vägarna förbi Linköping under sommarhalvåret är Bosses definitivt ett måste (”-Ett slick sen’ är du fast”).

/Sara

PS. Påpekas ska kanske att jag inte har lästläst boken, utan att jag har lyssnat på den som ljudbok. Således kan jag inte uttala mig om till exempel kursiveringarna som många andra verkar ha åsikter om. Kanske är det också så att vissa saker gör sig bättre som text än som uppläsning, något att ha i åtanke.

Annonser