Etiketter

,

En av mina favowpid-20140604_232533.jpgritförfattare är Joyce Carol Oates. Jag tycker om hur hon skildrar det amerikanska samhället och människan på djupet, utan att det blir på bekostnad av varandra. Jag tycker även om hur hon låter mig som läsare få tänka såväl som känna mig igenom henn
es romaner. Det intellektuella tänkandet är sammanvävt ett intensivt känsloliv. När jag läser tycker jag bäst om att läsa om olika typer av relationer, gärna komplicerade familjehistorier, och det är något som Oates bra på. Hennes intressanta kvinnoporträtt skildrar kvinnor i olika samhällsklasser, men som ofta delar en utsatthet, inte minst genom att vara underordnade i männens värld.

En annan sak jag gillar med Oates – men som många andra inte gillar – är hennes svulstiga språk och stora detaljrikedom. Det märks att hon ger sig hän när hon skriver, låter orden flöda och litar på att de alla är viktiga. Att kunna skriva enkelt och avskalat är således inte en av Oates egenskaper. Och sedan är det ju det här med kursiveringarna. Jag har hört en hel del människor beklaga sig över dessa ständigt återkommande kursiveringar. Själv kan jag bara säga att jag älskar dem.

Såklart måste dock Oates oerhörda produktivitet (hur ska man ens hinna läsa alla böcker när så många av dem är riktiga tegelstenar?) visa sig på något mer sätt en i antalet böcker. Än så länge har jag inte läst någon bok som jag inte har tyckt om, men det finns böcker som jag upplever som mer genomarbetade än andra. När jag läser Oates hör det till vanligheterna att jag, om boken är tjock, ofta tar en läspaus någonstans i mitten. Att befinna sig i Oates universum är att befinna sig i en kompakt känslosfär, där jag ibland får känslan av att mina lungor kommer implodera om jag inte bryter mig fri för att kunna andas frisk luft. Låter det dramatiskt? Det är vad Oates gör med mig.

Men för att komma till saken: det finns faktiskt en bok som jag pausade i och som jag sedan aldrig återkom till. Visserligen är det inte försent än, men det var något som gjorde att jag hade svårt att läsa vidare. Boken jag talar om heter Lilla himlafågel. Den handlar om Aaron, vars mamma blir mördad, och Krista, vars far var hemlig älskare till den mördade Zoe. Frågan är vem som har mördat Zoe. Är det maken eller är det älskaren? Både Aaron och Krista är övertygade om att just deras förälder är oskyldig. Vad som är sanningen har jag faktiskt ingen aning om, då jag aldrig läste klart boken. Eftersom det var ett bra tag sedan jag påbörjade romanen, minns jag faktiskt inte vad det var som fick mig att sluta läsa. Men vad som är klart är att jag nu känner mig lite nyfiken efter att återigen ha bläddrat i boken. Kanske gör jag ett nytt försök. Så småningom. Så länge får Lilla himlafågel vara min least favourite book by favourite author.

/Sara

Annonser